Cykelupplevelser 2014 Sverige & Finland

Vad är temat för denna resa? Jag ställde frågan till mig själv när jag började cykla och f funderade på detta tills jag kom hem. Möjligt att det är hur Sveriges välstånd växte fram med skogen, malmen och vattenkraften. Från Östersund så ser jag hela tiden bevis och exempel på hur specialiseringstanken var drivande i utvecklingen. I norr bröts råvarorna fram, timmer och malm. Lite längre söderut förädlades malmen i masugnarna i norra Bergslagen. I södra Bergslagen användes malmen till att göra specialstål. Rund Mälaren växte det fram manufakturer som använde stålet till att göra produkter. I Stockholm fanns kapitalet.

På så sätt rinner alla kapitalströmmar till Stockholm från norr till söder, och detta såg jag med all tydlighet på min rundtur genom Sverige. Så det får vara temat för denna resa. Nu till själva resan.

 6 juni Kvicksund – Malingsbo 106 km

Jag lämnade Kvicksund i rimlig tid på morgon. Mina två gäster från Tyskland syntes inte av så jag skrev en not till dom. De var på genomresa på väg från Berlin till Finland och Baltländerna. På välkända vägar började jag cykla klockan 10. Men efter 4 km kom jag på vad som saknades. Min kamera. Vände och kom hem igen efter 35 minuter. Tyskarna var vakna och jag lämnade dom igen.

Glad för att jag kom ihåg kameran ville jag testa den på detta övergivna hus

Sverige är i förändring. Detta är ett exempel på det. En övergiven drivmedelsstation och motell. Minnen av fornstora dagar.

 

Första större stad var Kolsva. Dit kom jag helt enligt plan vid 13 tiden. Hade hittat fina små vägar med ingen trafik. Cyklingen gick lätt. Från Kolsva tog jag första vägen till höger efter bron. Den slingrade sig vackert genom landskapet. Mycket att fästa blicken på och tankarna vandrade iväg. ”skönt att vara på cykeln igen efter knappt 7 månader.”

I Uttersberg stannade jag en stund i skulpturparken och tittade på konsten i den gamla stationsbyggnaden. Utttersberg är ett exempel på järnmalmens förädling. I Uttersberg fanns en hammarsmedja (Flohammaren) redan i slutet av 1500-talet. Uttersberg bruk förvärvades 1873 av ett konsortium som utvecklade och moderniserade anläggningen. År 1875 på blåstes en masugn och andelar i Grängesbergsgruvan och Pershytta köptes. Flohammaren lades ner 1901 och bruket stängde på 1920-talet. Av Uttersberg bruk och hytta finns kvar ruiner efter kolhus och smedja samt vattenkanal, stall, ladugård, mejeri, arbetarbostäder och herrgården. Idag är Uttersberg mest känt för skulpturparken.

Jag kom fram till väg 68 och tog höger mot Riddarhyttan.  År 1610 privilegierades en hytta och en hammare vid Riddarhyttan, anlagd av en Tomas Hammarsmed. Riddarhyttans kopparverk anlades 1616–17, och kan ses som en fortsättning på det kronobruk som fanns i Skinnskatteberg. När kopparhyttan lades ned i början av 1800-talet byggdes en ny upp vid Nedre Skärsjön, strax öster om den nuvarande tätorten. En del av den råkoppar som framställdes gick till myntverket i Avesta. Kopparverket lades slutligen ned 1873.

Efter Källfallet tog jag av vänster in på en grusväg. Efter ungefär 20 km kom jag fram till väg 233 där jag tog till vänster mot Malingsbo. Malingsbo har sitt ursprung i ett järnbruk anlagt på 1620-talet. Bruksrörelsen förvärvades under 1630- och 40-talet av myntmästaren Markus Kock, som utvidgade anläggningen. Malingsbo bruks höjdpunkt kom att vara under 1700-talets första hälft. Bruksdriften lades ner 1891, och 1899 såldes bruket till svenska staten. Här fyllde jag på vatten i mina flaskor på kyrkogården. Sen fortsatte jag en km efter campingen där jag hittade en fin väg ner till sjön. Där slog jag upp tältet. Jag var väldigt trött och somnade nästan omedelbart. Det vra en vacker kväll.

7 juni Malingsbo – Näs 96 km

Uppe tidigt och slogs mot myggen medan jag rev lägret. Kom iväg i bra tid och siktade mot att vara i Sunnansjö innan lunch. Jag har letat efter vägar så jag undviker städerna. Jag passerade Ludvika på 8 km avstånd. I Blötberget såg jag den gamla banvallen med km angivningar. 13,9 km till Sunnansjö. Men det var bara det att jag tog av mot Grängesberg istället. Så det blev 23 km istället. I Sunnansjö köpte jag ett litet mellanmål innan jag fortsatte. I Norhyttan åt jag lunch och somnade i solen en timme. Norhyttan är känd för sin hytta sedan 1640-talet. Hyttan fanns vid Nedre Norens utlopp och gav namnet Norhyttan till byn som då hette Mageråsen och var en fäbod till Västansjö. “Slaggslottet” ligger intill östra sidan av landsvägen.

Norhyttan är känd för sin hytta sedan 1640-talet. Hyttan fanns vid Nedre Norens utlopp och gav namnet Norhyttan till byn som då hette Mageråsen och var en fäbod till Västansjö. “Slaggslottet” ligger intill östra sidan av landsvägen. “Slaggslottet” i Norhyttan var en stor arbetarkasern som uppfördes 1884. Byggnaden innehöll bostäder för hytt- och skogsarbetare. Byggnaden bestod av två plan med vindsvåning under ett sadeltak. Ytterväggarna var 60 cm tjocka och murade av slaggsten och slaggflis med inslag av blå och grön bergslagssten.

Slaggslottet

 

8 juni Näs – Mångsbodarna 114 km

Nås är känt för Ingmarsspelen, som har sin utgångspunkt i Selma Lagerlöfs böcker Jerusalem 1 och Jerusalem 2, (1901-02). Berättelsen är baserad på en verklig händelse, nämligen om hur 37 bönder från Nås 1896 sålde allt de ägde för att göra en pilgrimsvandring till Jerusalem, där anslöt de sig till en kristen koloni. Men jag tänkte på annat så jag lämnade Näs. Jag tog vägen väster om Västerdaläleven mot Vansbro. Ungefär här någonstans började skogen. I Vansbro snurrade jag omkring en liten stund, stannade till på ICA köpte en cola. Från Vansbro tog jag väg 26 mot Johannisholm och E45. Där höger och efter ungefär 5 km vänster mot Venjan. En vacker väg som slingrade sig upp och ner längs med Venjansjön. I Venjan tog jag norrut mot Mångsbodarna. Jag kom fram till Mångsbodarna tidigt och tog det lugnt. Mångsbodarna är ju som alla vet en depå på Vasaloppet. Troligtvis därför det finns Internet uppkoppling där.

9 Juni Mångsbodarna – Särna 95 km

Fortsatte tidigt västerut mot Sälen men redan efter 2 km tog jag vänster in på en grusväg mot Lövnäs. En dålig grusväg i 38 km till Lövnäs. Befolkningen i Lövnäs livnärde sig tidigare till mestadels på skogsbruk. Idag bor det 35 bofasta i byn och de flesta arbetspendlar. I juli på en tisdag (vecka 30) varje år hålls den så kallade Finnmarksdagen som lockar till sig tusentals besökare. Då visar många hantverkare upp sina alster, man kan äta lokal mat och besöka trädgården Villa Blåkulla med över 2000 växtarter

.

Jag fortsatte utan att stanna mot Nornäs där jag åt lunch.

I Nornäs tog jag norrut på en grusväg. Håll utkik efter ett rött hus med Café och tysk flagga. Den här vägen var lite bättre och jag kom efter 25 km fram till Särnavägen, väg 311. I Särna finns det en konsumbutik och OKQ8 så jag passade på att köpa lite saker. I Särna fortsatte jag på väg 70. Jag stannade till för natten ca 8 km norr om Särna på en naturcamping. Tämligen nöjd med dagens insats.

10 juni Särna – Funäsdalen 111 km

Jag tittade på mina däck innan jag började cykla och tänkte att de håller nog till Östersund. Men redan efter 5 km stannade jag och skiftade däck för vid närmare eftertanke så kommer de inte att hålla. Nu fortsatte jag norrut på väg 311 mot Tännäs 89 km bort på en ganska bra grusväg. Jag passerar Högvålen, Sveriges högst belägna by på 830 möh.

Så småningom kom jag fram till Tännäs fiskecentrum. Om ni passerar här så passa på att prata med Heike och köp en fisk eller två. Jag tejpade mitt framdäck här för jag såg att slitbanan började ta slut. Fick tipset att Topp Sport i Funäsdalen har MTB däck så jag skyndar vidare med förhoppning att hinna dit innan de stängde. Ut ur Tännäs är det en brant backe, 9% står det på en skylt. Tännäs är också Sveriges högst belägna kyrkby. – 648 meter över havet. Kyrkan uppfördes under åren 1855–58 och är en träkyrka. Har man inte alltför bråttom mot Funäsdalen så tar man till vänster i T-korsningen och tar grusvägen till vänster om berget. Har man bråttom så tar man till höger mot väg 84 som är asfalterad. Jag kom till Funäsdalen på en timme men hittade inte till Topp Sport. Jag tror att jag letade på fel ställe. Jag gav upp och fortsatte vidare och stannade till för natten lite utanför Funäsdalen.

11 juni Funäsdalen – Högån 137 km

Jag hade komit till Flatruetvägen som går över fjället Flatruet. Vägen skyltas inte med nummer, Vägen är ofta stängd nattetid och vid hårt väder. Det finns ett signalsystem som varnar när vägen är stängd, Vägen når som högst 975 möh och är därmed Sveriges högst belägna allmänna väg.

Till Ljungdalen är det 38 km. På vägen dit passerade jag Mittådalens sameby.

Efter Mittådalen är det en klättring som var mer än 6 km. Väl uppe så var det en fantastisk utsikt över fjället speciellt norrut mot Helagsfjället. Jag såg fyra renar men oj vad skygga djur. Det räckte med att jag tog upp kameran så försvann de.

 

Lite senare såg jag en älg springa över vägen några hundra meter framför mig i nedförsbacken till Ljungdalen. I Ljungdalen finns det en ICA affär så det var gott att stanna till där. Träffade på ett svenskt par som gick ”Gröna bandet” från Grövelsjön till Treriksröset. Ljungdalen ligger i Jämtland där skog möter högfjäll, med Sveriges högsta toppar söder om polcirkeln – Helagsfjället och Sylarna. Byns namn kommer från Ljungan som gett namn åt hela dalgången. Byn är placerad relativt högt upp i dalgången och omges av berg i tre väderstreck.

Jag ville komma till Östersund dagen efter och räknade ut att jag borde vara i Kövra innan kvällen för att hinna. Dit var det 100 km. Nu gick det lätt när vägen var bra och vinden gynnsam. Till Börtnan, Sveriges kallaste plats; som det står på skylten när man kommer in i byn, är det 67 km. Här svängde jag vänster in på grusvägen mot Kövra. Det är en vacker väg och jag mötte inga bilar. Det mullrade olycksbådande omkring mig. Regnet låg i luften. Natten såg ut att bli blöt tänkte jag. Efter an lång nedförsbacke några km före Kövra vid bäcken Högån ser jag ett vindskydd. Som gjort att passa mitt lilla tält och jag stannar därför till där. Det var tur det för lite senare började regnet falla. En liten kamp mot myggen gjorde att jag snabbt stängde in mig i tältet, bort från myggen.

12 juni Högån – Östersund 113 km

Det var tur att jag hittade detta vindskydd för på natten vräkte regnet ner. Efter den vanliga morgonproceduren så fortsatte jag. Glad att jag snart var i Östersund satte jag iväg strax före åtta. Det gick lätt, mest beroende på att det var nedför till Kövra som jag kom till efter några kilometer. Tog en liten extra sväng till Kinderåsen innan jag kom ner till väg 321. Lite tveksam till hur jag skulle göra när jag efter en stund kom till Myrviken.

Östersund 47 till höger. Men min plan var ju att cykla runt sjön så. Efter en kort tvekan, kanske tre sekunder tog jag till vänster, norrut. Hade jag inte haft motvind hela vägen till Mattmar hade jag sagt att det var lätt cykling. Men nu var det ju motvind och lite kuperat. I Mattvar fanns inga alternativ mer än E45 österut. Men efter 20 km kom jag til Ytterån och kunde lämna E45 mot Östersunds flygplats 22 km.

Vilket betydde att jag hade 30 km kvar, med vinden i ryggen. Jag närmade mig Östersund 10 km kvar.

Jag passerar flygplatsavfarten och vet att jag snart är framme.
Jag kommer till Frösön och följer cykelvägen för att komma över vattnet på GC bron och jag är framme i Östersund. Här stannade jag på Scandic mitt i stan. Började med att bada bastu. Skönt efter 7 dagar utan att ha tvättat mig.

 

13 juni Östersund 0 km

Ingen cykling men däremot turistpromenad. Passade på att tvätta mina kläder, köpa nytt däck och proviantera för fortsättningen. Jag gick till Jane Doe rockbar på kvällen. Här fick jag en pulled pork pizza. Troligtvis första och sista gången jag äter en sådan pizza. Lagunitas summer Ale gjorde sällskap med pizzan. Det var en bra avslutning på mina dagar i Östersund och jag var laddad att fortsätta hemåt.

14 juni Östersund – Turingen 108 km

Efter en stor frukost lämnar jag ett kylslaget Östersund. Över cykelbron till Frösön. Jag följer vattnet mot bron och Orrviken. I Målsta går de en grusväg mot Måläng. En lång ganska tuff klättring men väl på toppen en storslagen utsikt.

Jag fortsätter grusvägen mot Fåkern. Genom den lilla byn ner på E45. Ska ni följa min resväg så ta till vänster på E45 en knapp km. Ta till höger mot Dödre. En grusväg som är rak men väldigt kuperad. Den följer Näktens östra strand. Lite efter Dödre stannade jag och kokade en liten lunch. Vägen bara fortsätter söderut ner till Gillhov. Här kan man antingen ta till vänster och ta upp en grusväg innan kyrkan, eller ta till höger mot Bräcke. Jag tog det andra alternativet. Ungefär 8-10 km asfalt kommer en grusväg mot Överturingen. Jag slog in på en väg. Det var här jag fick syn på hägern, eller tranan.

Jag kom till Överturingen och funderar på ett bra ställe att stanna för natten. Men hittar inget så jag fortsätter vägen. Nu har jag stannat två km utanför byn på en skogsväg. Turingen är intressant i ett historiskt perspektiv. Det finns en uppfattning att bebyggelsen skett från Jämtland. Uppfattningen kan ha uppkommit genom att Snorre Sturlasson i sina kungasagor berättat att en man, Tore Helsing, av norsk stormannasläkt, för en dråpsaks skull flydde från Jämtland och mycket folk med honom. Det omtalas att flyktingarna följde Ljungans dalgång genom Haverö, där mycket av folket bosatte sig.

 15 juni Turingen – Los 129 km

315, 314, E45, 296 är inte en lottorad utan vägnummer jag följde idag. 314 och 315 var glest trafikerade vägar som var asfalterade. Fint tyckte jag. Ska ni cykla här så ta med er ordentligt med vatten. Jag hade inget vatten kvar efter frukosten så jag fick cykla till Ytterhogdal för att fylla på. Behöver man inte göra det så finns det möjlighet att ta två grusvägar genom skogen till Karböle. Den första kommer i Fördalsgran, skyltat från vägen. Den andra varianten är att ta av mot Flor och fortsätta efter Flor till 296 eller ta vägen öster om sjön.

Nöjd med att ha fått vatten fortsatte jag på E45 sex km söderut innan jag kom till 296 skyltat Ljusdal. Här mötte jag ett tyskt par på väg mot Treriksröset. Deras dålige engelska gjorde att vi pratade bara en kost stund, Jag fick veta att de lämnat Los på morgonen och att de måste vara tillbaks på jobbet 11 augusti.

Efter 25 km där kom jag fram till Kålböle  Kårböle kallar sig Sveriges geografiska mittpunkt vilket det också är om man endast ser till Sveriges fastland. Nu börjad en besvärlig bit cykling. En vänstersväng in på vägen mot Los. Inte nog med att det var uppförsbacke som varade i mer än 25 km så var det vägarbeten också. Stora stenar, inga packade spår att cykla i. De 35 km som jag trodde skulle ta max 2,5 timme tog 4 timmar. Konstigt att tyskarna inte nämnde något om detta. Jag visade ju en alternativ väg för att de skulle slippa E45. Lite hyfs om jag får be.

Något trött i benen och irriterad började jag leta efter övernattningsmöjligheter i Los. Inte en chans att hitta något gratis. Funderade ett tag på att campa på kyrkogården eller bakom den. Det hela slutade i alla fall med att jag cyklade in på Gammeltomtens camping mitt i byn. För 150 Sek fick jag slå upp mitt tält, använda deras servicehus med dusch, toalett och kök. Egentligen en onödig utgift men klockan var närmare sex när jag bestämde mig för att stanna här. Imorgon fortsätter jag mot Voxna. Losgruvan har en lång historia av brytning av olika mineral, bland annat kobolt och koppar.

I gruvan hittades första gången grundämnet nickel. Upptäckten gjordes av kemisten och mineralogen Axel Frederik Cronstedt. Denne fann en metall som liknade kobolt vilken bergsrådet Georg Brandt redan 1735 betecknat som en egen metall. Henric Kalmeter hade börjat bryta kobolt och vismut, men den kobolt man fick ut gav ej ren blå färg. Cronstedt startade då en undersökning om orsaken och upptäckte då att malmen endast innehöll en liten mängd kobolt.

16 juni Los – Grycksbo 147 km

En stor dag, min födelsedag. Vaknade tidigt, det hade regnat under natten. Nu blåste en kall nordan ner över landet. Bra på ett sätt. Skönt att cykla med vinden i ryggen. Dåligt på ett annat, måste klä mig som för vårcykling. Såg denna sak, som jag tror är ett rymdskepp ryssarna tappat, men är lite osäker.

Vägen till Voxna från Los börjar med en klättring som heter duga. Eftersom det var arbeten på vägen i 15 km med gruslagningar och uppriven asfalt så förstår ni att det inte gick fort framåt. I Voxna bestämde jag mig för att ta tillvara nordan och cykla asfaltsvägar. Det betydde att jag lämnade alla tankar på genvägar genom skogen på grusvägar.

Voxna är kanske mest känt för sitt Jim Reeves-museum i Voxna gamla järnvägshotell. Muset invigdes 2007.

Efter Voxna fortsatte jag söderut på 296 mot Furudal. När jag hade 5 km kvar till Furudal såg jag att det var skyltat Siljanleden in på en väg. Jag följde den vägen och så småningom kom jag ut på väg 301 igen. Jag fortsatte söderut med vinden i ryggen. I Bjursås stannade jag en stund innan jag fortsatte. Mellan Bjursås och Grycksbo stannade jag för natten.

 

En fantastisk vacker slänt med lupiner.

17 juni Grycksbo – Västervåla 124 km

Planen var att undvika större städer som Ludvika, Borlänge och Falun. Men vad händer? Jag cyklar igenom Falun. Visserligen en vacker stad men inte vad jag eftersträvade att passera. Men ibland så blir det inte alltid som jag vill eller önskar. Efter Falun hittade jag väg 69 mot Hedemora. Finns inte mycket att säga om dagens cykling. Händelselös och oinspirerad. Från Hedemora är det inte långt kvar till Norberg. Hedemora fick stadsrätt 1459, vilket gör Hedemora till Dalarnas enda medeltida stad med officiella rättigheter (Falun var de facto stad under medeltiden, men fick officiellt sina privilegier först 1641). Stadens enda bevarade medeltida byggnad är Hedemora kyrka, uppförd i slutet av 1200- eller början av 1300-talet.

Hedemora fungerade under 1500-talet som marknadsplats för de omgivande områdena och som transitort för bergprodukter som skickades vidare till Mälardalen. Under 1600-talet försämrades de ekonomiska förutsättningarna för staden sedan bland annat järnproduktionen skurits ned efter 1688. En förnyad expansion inleddes i början av 1900-talet till följd av nya industrier och befolkningen fördubblades under perioden 1900–1930.

Väg 69 mot Norberg försvann i minnenas kavalkad. Det är inte så långt ifrån där jag bodde i min koltålder och jag passade därför på att svänga av mot Jäsjö. En by som en gång var livlig men idag endast två bofasta hushåll, resten sommarbostäder. Jag stannade till vid huset jag bodde för mer än 50 år sen. Minnesfragment av en svunnen tid. Jag stannade inte länge utan fortsatte snabbt vidare mot Norberg.

Järnframställningen i Norberg kan spåras tillbaka till 500-talet, men området har varit befolkat sedan nordisk stenålder. Masugnsanläggningen vid Lapphyttan, troligen från 11–1200-talet visar början på det gruvsamhälle som växte fram i Bergslagen. I Norberg fanns redan på medeltiden en marknadsplats där bergsmännen i de omkringliggande trakterna samlades. Den äldsta bevarade bebyggelsen i Norberg ligger samlad vid Norbergsån som rinner genom orten nära Norbergs kyrka med gårdar som härstammar från medeltiden, medan många nuvarande byggnader är från 1700-talet. De äldsta delarna av Norbergs kyrka, bland annat valven, är från 13–1400-talen.

Mitt mål för dagen var Ängelsberg någon mil ifrån Norberg. Jag kom till Ängelsberg men valde att fortsätta. Jag letade efter ett ställe för natten. Jag såg inte det stället, däremot så såg jag ett rådjur. Bara några km senare så stannade jag strax utanför Västervåla.

18 juni Västervåla – Kvicksund 67 km

Sista dagen på detta cykeläventyr och bara en halv dag kvar. Från Västervåla fortsatte jag på väg mot Virsbo som passerades i snabb fart.

Virsbo omtalas först under namnet Hwirtzboda i slutet av 1500-talet. Det tillhörde då Pontus de la Gardie. Virsbo bruk anlades 1620 då Johan de la Gardie fick tillstånd att bygga en hammare vid Virsboströmmen.^[3] Vid bruket fanns 1920 en kraftstation, styckebruk för projektiltillverkning, manufaktursmedja, mekanisk verkstad, ångsåg med två ramar, kant-, klyv- och stålverk samt en hyvel- och snickerifabrik. Tillverkningen utgjordes av projektiler, järnvägskoppel, skruvbromsar, hejare och manufaktursmiden samt sågade och hyvlade trävaror. Området kring det gamla bruket är idag bostadsområde.

År 2008 består bruket, tidigare Wirsbo Bruk av tre företag: Uponor (plaströr), Ruukki (stålrör) och Componenta Wirsbo (smide).

Efter ytterligare någon mils cykling kom jag till Ramnäs. Nu var jag på vägar jag cyklat på tidigare. Ramnäs är en bruksort med gamla anor. Redan år 1590 anlades den första stångjärnshammaren vid Kolbäcksån av Katarina Stenbock, som fått området i änkepension efter maken kung Gustav Vasa. Hammaren fick därför namnet Kungshammaren. Tackjärnet fick man från olika hyttor belägna uppströms. Bruket växte, och vid 1600-talets mitt hade ytterligare fyra hamrar uppförts vid forsarna i Ramnäs. Under familjen Tersmeden utvecklade sedan Ramnäs till en av Sveriges ledande stångjärnsproducenter. 1868 uppfördes det första valsverket. Under 1930-talet började man även tillverka rostfria diskbänkar. Idag är produktionen delad på flera företag, men kätting tillverkas alltjämt.

Från Ramnäs till Surahammar är det en knapp mil. Den försvann snanbbt. Jag korsade väg 66 och lite senare började jag följa skyltningen Strömsholmskanal cykelled till Surahammar.

Den största privata arbetsgivaren på orten, ståltillverkaren Surahammars Bruks AB, har anor från 1500-talet. 1637 uppfördes en hammare med två härdar av Axel Oxelstierna på den plats där det nuvarande bruket ligger. 1866 började järnvägshjul och axlar att tillverkas och har sedan dess varit en viktig del av produktionen. Den första svenska bilen som gav upphov till en framgångsrik biltillverkning ritades och byggdes i Surahammar.
Jag passerade centrum och följde Olbergavägen till Hallstahammar. Olbergavägen är en vacker väg på östra sidan av Kolbäcksån som slingar sig vackert genom landskapet.
Hallstahammar blev den sista större industritätorten jag passerade. Hallstahammar är en gammal bruksort med metallindustri bas för samhället.

Den första smedjan byggdes 1628. Bultfabriks AB grundas 1873. AB Kanthal, vilket skulle komma att bli ett av ortens största industriföretag, grundas 1931. Fem år tidigare hade grundaren, Hans von Kantzow, patenterat legeringen vid namn Kanthal. “Kant” efter Kantzow och “hal” efter Hallstahammar. Jag fortsatte genom Hallstahammar. Jag kom till Kolbäck och för att inte komma tillbaks till den väg jag startade på så tog jag vägen genom Mölntorp till V 56. Så sista milen hem var på den intensiva v 56.

Glad och nöjd såg jag bron och ICA butiken o Kvicksund. Vetandes att nu var det bara 1 km kvar.

Nöjd med årets cykelupplevelser men inte mätt. Fyra månader senare, slutet av oktober var det dags igen. Denna gång till Finland och en liten runda från Åbo till Helsingfors.

Finland 2014 Åbo – Helsingfors

Efter några månader på jobbet blev det en “Window of opportunity” att ta ledigt en vecka. Jag har länge funderat på Finland. En annan tanke har varit att cykla flera dagar med ganska bistra förhållanden.  Så slutet av oktober gjorde jag nio dagar i Sverige/Finland.  Norr om Mälaren till Norrtälje och Kapellskär och söder om Mälaren på väg hem från Stockholm.

 

25 oktober Kvicksund – Kapellskär 206 km

Jag tittade ut, det småregnade. Det var knappt tio grader varm. inte de bästa förutsättningarna men vad gör det. Det är ju resan som är målet.  Efter att jag lämnat katten till P lastade jag cykeln och trampade iväg mot Västerås.  På välbekanta vägar tog jag mig framåt. Långsamt, mycket långsamt jämfört med hur det är med min racercykel. Vägen fick helt andra egenskaper än med den snabba cykeln.  En snabb lunch på MacDonalds och ett sista minuten inköp på Naturkompaniet. Genom Västerås utan problem. Jag följde gamla Stockholmsvägen. Efter 86 km kom jag till Litslena. Där stannade jag första natten.  Slog upp mitt tält här:

Att cykla genom Uppland i oktober var intressant. En tanke med att cykla i oktober var att känna på att cykla när temperaturen kryper ner mot nollstrecket. Nu var det inte så kallt som jag hade hoppats på. 

Varpsundsstenen på väg 263.

Efter Varpsund kom jag till Erikssund.

Erikssund (tidigare Sundby eller Håtunabo) är ett stuteri med herrgård i Sigtuna kommun. Slottet på Erikssund byggdes i slutet 1500-talet. Det var då en timmerbyggnad vars nedre våning ännu är bevarad. Enligt sägnen så lät Gustav Vasa uppföra Erikssund åt sin son Erik XIV. Erikssund fick sitt namn av Axel Eriksson Oxenstierna af Södermöre (1652-1676) som döpte om säteriet till åminnelse av sin far Erik Axelsson Oxenstierna af Södermöre (1624-1656). Erik fick säteriet i gåva av Karl X Gustaf 1655-06-29. Inuti slottet finns ännu i dag Vasarummet. Det är fortfarande i originalutförande med sina märkliga, välbevarade väggmålningar från 1600-talet. Under 1700-talet förändrades huvudbyggnaden; övervåningen byggdes till och flyglarna flyttades in till huset.

1959 köptes Erikssund av Ellert Larsson som startade avel av travhästar och byggde stallar. I dag drivs inget omfattande jordbruk på Erikssund. All mark är numera betesmark åt hästar.

 

Jag passerade Arlanda flygplats och tänkte tillbaka när jag kom hem från Aten och cyklade hem till Eskilstuna. Nu var jag på väg i motsatt håll på samma vägar.  Jag kom till Kapellskär utan några problem.  Jag satt i restaurangen väntade på att färjan skulle köra mot Finland.

Finland, ett nytt cykelland. Funderade på hur jag skulle klara av finska språket. skulle jag förstå vad de sa eller bli nödd att använda engelskan.

Från Kapellskär till Åbo Centrum är det ingen rolig väg.  Intensiv trafik men det fanns en cykelväg.

När jag till slut kom till centrum cyklade jag omkring där. Stannade för att ta lite minnesbilder.

 

Del av Åbo Universitet.

 

Sibeliusmuseet.

Åbo domkyrka

Kastellet i Åbo. Det var så klart stängt när jag var där off season.

Gamla stadshuset i Åbo

Åbo Akademi

Jag tog väg 10 ut ur Åbo men redan efter 20 km så blev det tråkigt med alla lastbilar som strök förbi min vänstersida. Liksom Sverige så är landsbygden i Finland utsatt för en utflyttning till städerna. Såg denna gamla trädgårdsgunga som får symbolisera förfallet.

Framåt kvällen kom jag till den här skylten. “Badstrand” Den fick bli min sovplats den natten.

Varför då använda en uppdragen brygga? För att det var fuktigt på marken. Tyckte det var en bra ide.

Det här var i slutet av oktober. Det var höst. Det var fuktigt och några grader över fryspunkten. Men jag gillad det. Målet var att komma till Lahti och Hallola. Min far kommer från Lahti så det fanns an stor anledning komma dit.

Tog av på en mindre väg. Det var då jag såg skylten “Traktormuseum”. Klart jag var intresserad.  Så blev det. Men det var ju så klart stängt i slutet av oktober. Ägaren fanns dock på plats i färd med att renovera en traktor. Han öppnade dörrarna till museet så jag fick mig en titt.

Där fanns traktorer från Sovjetunionen, Tyskland, USA, Sverige och Finland. Från början av 1900-talet fram till sent 60 tal.  Jag stannade för att ta några bilder och hann prata med ägaren innan han fortsatte med sitt renoveringsarbete.

Jag hade hittat den här landsbygdsvägen med i stort sett ingen trafik.  Det påminde mig om Västmanland och Uppland.

Så småningom kom jag till Porras. Där stannade jag för en kaffepaus i byns kombinerade postbutik/café.

Den kvällen kom jag till ett sommarstugeområde utanför Vojakala. Slog upp tältet på verandan till en vintervilande sommarstuga.

Landsbygden i Finland har vissa överraskande moment. Som den här skulptur parken.

Jag cyklade väg 54 tills jag kom till Vesala. Där tog jag höger mot Lahti och Hollola.  Jag ville inte cykla med lastbilarna mot Lahti så jag tog av genom Hollola centrum.  Därifrån kom jag så småningom till Lahti centrum efter att ha följt Vesijärvi. Väl där stannade jag på McDonalds innan jag fortsatte. Det hade börjat mörkna så det blev inte mycket till att titta på Lahti. Knappt utanför stadskärnan hittade jag en skog mellan två stora infartsleder. Det fick duga för natten.

Den planerade utmaningen med lite kyla hade uteblivit under hela resan. Det var knappt 10 grader med lätta vindar. Inte ens regnet var en utmaning.  Jag fortsatte söderut mot Borgå. Där hade jag hittat en tjej på Warmshowers som bjöd på te. Ville inte stanna där över natten för de höll på att packa inför deras cykelutmaning i Georgien.

Istället fortsatte jag ut ur Borgå för att hitta ett ställe att slå upp tältet på.

Jag fann många intressanta byggnader utmed min väg. Här är två exempel. En träkyrka någonstans mellan Lahti och Borgå.

Byggnader är bra annonsplatser som den här. “Du är vacker”. Vet inte vem som var objekt för denna beundran men hoppas hon såg meddelandet.

Kom till slut till Borgå.

Borgå ligger vid en gammal handelsplats. Borgbacken i Borgå, som möjligen är uppförd på grunderna av en gammal vikingaborg, är troligen från slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet. Stadens namn kommer från orden borg och å. Borgbacken som ligger strax intill ån omges fortfarande av gamla vallgravar. Handeln till Tavastland bedrevs längs Borgå å, och Stora strandvägen, även kallad Kungsvägen, från 1200-talet gick genom Borgå.

Lämnade Borgå

Efter några timmar lämnade jag Borgå. Det började bli mörkt och jag ville komma ut ur stan innan det blev omöjligt att hitta ett bra ställe för tältet. Det gick sådär Mellan två stora vägar. Bakom en telefonmast hittade jag ett bra ställe.

Sista dagen till Helsingfors. Jag följde väg 170, den gamla vägen. Som vanligt när jag närmar mig ett mål så såg jag fram emot det. I detta fall var det två saker som lockade. Dels bastubadet på Kotiharjunkatu. Jag har varit där tidigare och det är alltid en totalupplevelse.  Dels buffen på färjan till Stockholm.

Väl i Stockholm stannade jag en natt före den sista dagen till Kvicksund. Det tog 10 timmar till Kvicksund. Äntligen hemma.

Med förutsättning att det skulle vara en test att cykla i dåligt väder så blev det en sådär upplevelse. Det var varm höst. Däremot så regnade det några dagar och det var intressant.  Nöjd med årets två korta utflykter i närområdet började jag fundera på cykeluppleveler 2015. Länge var Kuba ett alternativ men plötsligt svängde det till fördel Östra USA. Planen blev Key West till Boston. Du kan läsa om den resan här.