Cykelupplevelser 2019

Efter lite fundering och med hjälp av Google Maps bestämde jag att Kaukasus skulle bli målet för Cykelupplevelser 2019.  Georgien, Armenien och Azerbajdzjan.

Några veckor senare insåg jag att Azerbajdzjan inte var möjlig hinna med på fyra veckor.  Vissa delar av Georgien var stängd. Så det fick bli Georgien och Armenien.

Det började bra. J körde mig till Arlanda. Incheckningen gick bra. Satt i gaten väntade på att borda när de frågar om det finns några som kan tänkas boka om för planet var överbokad.  Ni får 250 Euro, var budet.  Ja, varför inte tänkte jag som sett det gick ett annat Air Baltic plan vid midnatt.  Istället för att vänta i Riga kunde jag vänta i Stockholm. Så jag anmälde mig.  Men inte fick jag några pengar, då.  Jag fick hämta mitt bagage och boka om mig.  Döm om min förvåning när jag blev bokad på ett plan till Warszawa med LOT. Inte min plan.  Men jag kom fram 50 minuter senare än tänkt. 

På flygplatsen i Tbilisi väntade min chaufför på mig.  På vandrarhemmet gav jag honom 100 pengar. Det visade sig vare fel. För jag hade redan betalt för transporten i min bokning.  Nåväl fel gör alla.

Det var ett fint hostel som jag verkligen kan rekommendera. Envoy Hostel & Tours .

Envoy hostel
Utsikt från entren

Jag stannade i Tbilisi tre dagar.  Köpte min proviant och tog många långa promenader i gamla stan. En höjdpunkt var svavelbadet, en tradition.  Svavelbadet är anledningen till att staden bildades för många hundra år sen. 

Jag lämnade Tbilisi för att cykla till Batumi, den kända semesterorten vid Svarta havet. Jag hade ingen aning om hur det skulle bli men jag hade stora förhoppningar det skulle bli en fantastisk resa. Först genom Tblisi.  Trångt många bilar.  Vägen ut ur staden var en fyrfilig väg. 

Jag svängde av på den gamla huvudvägen.  Genast blev det lättare och jag kunde slappna av och se mig omkring.  Jag följde en dal med Kura flodens flöde.  Första natten stannade jag 40 km utanför Gori i en ravin.

Eftersom Gori är mest känd för att det var där Stalin föddes så ville jag såklart se Stalinmuseet.  Såg det men bara på utsidan. Möte en grupp kinesiska turister, inte de första.

Människorna i Georgien är vänliga och givmilda. Som de här som bjöd mig på så mycket körsbär jag orkade äta och en flaska isvatten.

Körsbärsodlarna

Jag kom till slut till Camp Rest i Khashuri. Ägarna var ett tyskt-Georgiskt par.  Camp Rest visade sig vara en nyckelpunkt för många cyklister i Georgien. De flesta jag pratade med kände till stället.

När jag lämnade Camp Rest visste jag inte hur besvärliga de nästa två dagarna skulle bli.  Men det blev minnesvärda dagar till Batumi.  Först var vägen asfalterad, sen grus,sen smal grusväg.

 

Jag såg många övergivna fabriker, kolchoser och hus. Här är ett exempel på utsmyckning av en f.d fabrik.

Batumi, en uppskattad sommarstad med en lång, mycket lång strandpromenad.  Stannade i Batumi två nätter på ett litet vandrarhem i centrum.  Det var ganska tomt. Enligt personalen så berodde det på den ryska turistbojkott.

 

Lämnade Batumi för att komma till Armenien.  Det började bra men efter andra dagen blev det svårt, nästan omöjligt att cykla så jag gick många långa stycken. Vägen var inte bra. 

Blev passerad av en WW bus, modell mycket gammal.  De stannade till och vi pratade.  De bjöd mig på lunch så snart jag kommit ikapp dem på på vägen.

Där kom plötsligt två cyklister i full fart.  Två belgare som var på väg till Baku från Batumi på 14 dagar. Strikt schema och hotell hela vägen. Lite motsats till min Cykelupplevelse.  Vi hade en bra stund tillsammans innan vi delade på oss.

Tyskarna gav mig lift upp till passet.  Dålig väg igen. Punktering, igen.  Då hände det som inte fick hända. Pumpen gick sönder. Jag ska inte skälla på någon annat än mig själv.  Det var en gammal pump som jag glömde kontrollera innan resan började.  Nåväl, lite stressad somnade jag i tältet med tankar rullande i huvudet. Vad var mina alternativ. Gå till nästa stad, lifta. Det var ungefär 30 km till Achhaltsiche.

Jag gick, mot Achhaltsiche. Då kom emot mig en tourer cyklist. Andrej från Ryssland. Han pumpade mitt däck. Då hade jag gått fyra, fem km. 

Kom till Achhaltsiche. Hittade ett hostel som var tillräckligt bra. ”Guest house Red house”.  Som inte var röd utan blå cementputs.  Lag använde tiden där för att leta efter en cykelaffär där jag kunde köpa en pump. Men förgäves. Fanns inte pump att köpa, inte ens en cykelaffär fanns det. Det närmaste var ett litet plåtskjul vid bron över floden. Där fanns en gubbe som lagade cyklar.  Råkade möta tre cyklister från Norge och Belgien. Gjorde en liten förfråga om de hade en pump att sälja men nej. De behövde den själv för de var på väg till Thailand. 

Stannade på Red House. Åt en traditionell Georgisk måltid med lokalt vin.  Dagen efter var målet att komma till Armenien. Följde en dalgång uppåt och uppåt hela dagen.  Jag kom inte hela vägen fram.  Jag stannade i Ninotsminda. 

Betalde för ett rum med gemensam dusch i korridoren.  Middagen åt jag på restaurang Old Tbilisi.  Det var en bedrövlig natt. Det regnade, bil och lastbilstrafik halva natten. Till slut somnade av ren utmattning.  Eftersom det inte fanns frukost att få tag i så tog jag min cykel och cyklade ut ur staden.  Så snart jag hittade en bra plats stannade jag och lagade min traditionella frukost, havregrynsgröt med jordgubbssylt och tre koppar kaffe. Det blev den här övergivna bensinstationen.

Vägen fortsatte uppåt mot gränsen.  Jag såg spår av kinesiska byggprojektet Nya Silkesvägen.  Kom så fram till gränspasseringen. Det gick lätt.  Mindre lätt för det kinesiska paret som krävdes på visum för att komma in i Georgien. 

Jag hade en plan att ta mig till Jerevan dagen efter. Det betydde en natt i tältet någonstans på landsbygden.  Men då hände det som inte fick hända. Punktering igen, och ingen pump. Vad göra? Jo, lifta. Så jag ställde mig med tummen upp. Det gick, fick lift av en man till Gjumri. Han släppte av mig vid en regummeringsverkstad och slangen blev lagad.  Jag snurrade runt i Gjumri tills jag hittade rätt väg ut ur staden.   Jag var på väg mot Artik för att cykla norr om Aragat mot Jerevan.  Min tanke var att den vägen borde ha mindre lastbilstrafik då den södra vägen var direkt till Jerevan. 

Aragat

På eftermiddagen började jag känna mig andfådd på ett onormalt sätt.  Plötsligt högg det till på vänster sida av bröstkorgen.  Aj då, nu är det riktigt illa tänkte jag.  Vad ska jag göra. Med tanke på min pacemaker och diabetes så är jag otroligt känslig för smärtor i närheten av hjärtat.  Mot Jerevan för att vila några dagar eller snabbt som det bara går komma hem till Sverige och Eskilstuna för en läkarundersökning.  Tankarna snurrade runt i huvudet.  Till slut landade jag i att det är ingen förlust att inte ha sett Jereven. Staden finns kvar. Jag kanske inte finns kvar om jag tar mig dit. Så där och då bestämde jag mig att ta mig till Tbilisi så fort det gick och flyga hem för en undersökning.

Jag hittade en övergiven gård med murar som gav skydd för den kalla vinden. Den kvällen gick även mitt kök sönder.   Nästa morgon cyklade jag till Alagyas och M3. Jag hade en idé om att kunna stoppa en buss som körde mot Tbilisi.  Där stod jag med min tumme i vädret, en timme, två timmar. Ingen som stannade för alla var fulla. Till slut var den en taxi som såg mig och stannade. Jag sa som det var. Till Tbilisi. Jag kan köra dig till Vanadzor. Där kan du köpa biljett till buss Tbilisi.  Snabbt packade jag in cykeln och väskorna i bilen. Det var en gammal Toyota Corolla.  Att servolampan lyste och motorn inte gick på tomgång berörde inte föraren men mig mest.   

Han släppte av mig på busstationen i Vanadzor. Men det gick ingen buss den kvällen.  Jag kunde dock köpa en biljett till bussen nästa morgon.  Här fick jag hjälpa v en ung tjej från Texas, USA som arbetade som engelskalärare genom USAid. Jag letade mig upp till DownTown Hostel. 140 kr inkl. frukost lät rimligt. 

Jag beställde flygbiljetten hem den kvällen. Det var nu lördag kväll och flyget skulle avgå på tisdag morgon klockan 03.50. När jag skulle last in min cykel på bussen. Som var en Mercedes Benz 13 passagerare så blev det en liten diskussion där.  Din cykel får inte plats, Jo, den får plats sa jag och plockade av både hjulen, sänkte sadeln och vred om styren. Sen ställde jag cykeln längst bak. Packväskorna la vi under sätena.  Det kostade mig en extra bussbiljett att få cykeln på bussen. Resan från Vanadzor till Tbilisi tog 6,5 timme.  Jag kom tillbaka till Envoy Hostel. 

På måndagen hände det inte mycket, jag packade ner cykeln i min låda som jag lämnat på hostelet. Jag åkte ut till flygplatsen redan klockan sju på kvällen.

I vanliga fall när jag kommer till Arlanda med cykel brukar jag cykla hem till Eskilstuna men inte denna gång.  Enklast och snabbast var att först ta Flixbussen till Västerås, vänta en timma på tåget till Eskilstuna. Taxi till kontoret för att hämta lägenhetsnyckeln och sen hem.  Jag var hemma tidigt på eftermiddagen. En timme senare hade jag till duschat, ätit och var på Akutmottagningen på Mälarsjukhuset.  Efter fyra timmar där konstaterades att det inte var fel på hjärtat.

Cykelupplevelser 2019 kommer inte gå till historien som den mest minnesvärda.  Den blev för kort och den gick inte min väg. Utmanande vägar, vacker natur, Utrustning som var undermålig, en hälsa som var sviktande. 

Comments are closed.