Cykelupplevelser 2017

– Varför Chicago varför New Orleans? Vet du inte att det är de två mest mordfrekventa städerna i USA, sa min vän Thomas. Bättre du cyklar i Danmark, eller Norge, tyckte han.  Men det var förgäves.  Planen var bestämd, biljetterna bokade och planen klar.  Cykelupplevelser 2017 blir Chicago till New Orleans.  Ungefär 3000 km.

Detta är den verkliga rutten. Min preliminära rutt inbegrep inte Selma. Varför den tillkom skall jag berätta senare.

Efter en lång och tröttande flygresa och taxi kom jag äntligen till Ruth, en Warmshowerhost.  Hon bodde nära Andersonville. En svensk stadsdel.  Jag stannande två nätter hos Ruth. Första dagen gick jag omkring i Andersonville och Ruths grannskap. Gick in i Svenska museet.

Andra dagen gick jag till en stor livsmedelsbutik för inköp.  Blev positivt överraskad, de hade en bar mitt  butiken. Där kunde man köpa ett glas vin, ta med sig medan man gick omkring i butien för sina inköp.  Jag provade en lokal öl som var helt ok. Sista kvällen hade Ruth bjudit hem några bekanta och jag anmälde mit att stå för matlagningen. Det blev en mix av svenskt och amerikanskt. Ruth gjorde den amerikanska delen.  Vi pratade mycket om resor, skillnaden mellan US och Sverige, lite politik. Det var en trevlig kväll.

26  Juni 2017

Ruth hade redan gått till jobbet när jag vaknade. Efter frukosten packade jag mina väskor och började cykla mot New Orleans. En mäktig känsla att tänka att jag ska cykla mer än 300 km genom USA. Jag försökte följa Shoreline Trail till dess södra punkt utmed sjön.  När jag närmade mig leden såg jag första uteliggarna under en vägbro.  Men de var inte de sista.

Vy mot downtown Chicago

Något senare denna stora ståtliga staty.

Jag kom till Södra Chicago. Där en viss Obama växte upp. Såg många övergivna hus.  Lunchade på Route 66 pizza. En vägkrog med hambugare och pizza. Det var den första hamburgaren av många

Jag följde Erie Lackawanna Trail tills jag kom till Crown Place.  Hittade en övergiven egendom med växthus, graämatta och övergivet hus.  Praade med Kevin hemlös. Han var berusad på stan, polisen tog honom. Tre månader i cell, hemlös arbetslös.  Måste köpa läsglasögon, har tappat dem.

Illinois är platt, som sköne men större men samma horisont långt borta. Vägarna är raka i nord/syd eller öst/västlig riktning. Dagen var händelslös.  Passerade Kouts.

Stannade i ett buskage bakom Rikets sal, lite utanför Winnimac efter 107 km. Vinden i ryggen, lätt cykling. Klar redan 16.00

På små sidovägar med lite trafik fortsatte jag mot sydost omgärdad av majsfält.  Kom till Hebron. Fortsatte mot Rochester. Pratade med Greg som stekte korvar utanför sin kyrka.  Men det räckte inte så jag stannade på Putts bar & grill för lunch.

 

Det visade sig att Putts var tt populärt tillhåll för bikers. Hollie blev glad av att se ett nytt ansikte som hon sa.

Fortsatte på  Nickelplate Trail till Peru.

Lyckades hitta en skogsdunge.  Troligtvis är orsaken till skogen en eldsvåda. Jag ser synliga tecken på byggnadsgrunder, gator och brända ägodelar.  Det var här som flaggas försvann.

Fortsatte dagen efter på Nickel Plate Trail mot Kokomo.  Mycket trails men det blev också mycket grusvägar. Stannade på Super8 motell i Muncie. Besökte  Guardian brewery.

Dagens höjdpunkt kan ha varit att jag kom till Ohio.  Jag följde Whitewater Gorge Trail.  Sen mindre vägar.  Mitt mål för dagen var en liten stad, Verona, för där började en lång trail mot Dayton.

Stannade i Losantville för lunch. Såg jag var nära Wilbur Writhgs födelseplats.

Ohio lika intetsägande som Illinois.  Jordbruksområde.  Se bara detta hus.

Kom till Verona. en liten stad, inga butiken. letade efter ett bra ställe (avskilt, ensligt)  Hittade en snabbmatsbutik.  Passade på ladda min Samsung. När jag satt där kom Greg fram.  Greg var en särling men intressant. Han erbjöd mig sova i sin trädgård. Någon mile utanför Verona. ok, tänkte jag. Blir nog bra för jag hade ingen bra ställe annars.  Greg kallade sig “road runner”. han samlade skrot och plast från vägkanten som han sålde.  Han “uppfann” olika transportmedel från skrotcyklar: Han höll på med dumpster diving och tog hand om sin sjuka mor. Han upplät den vita bilen på bilden till några tonåringar som blev utkastade på vintern.

Natten i Verona var lugn. Fortsatte på Wolf Creek trail till Dayton.  Letade eter Fat Pork BBQ. Hittade den men hittade inte plånboken.  Stor panik, nej shit och vad gör jag nu.  Hade ett reservkort så den akuta situationen löste sig.  Fortsatte till Performance bike för kassetten var uttjänt.

Den gamla kvarnen i Beavercreek utanför Dayton.

Kom till Jamestown. Mötte Drew på trailen.  Pratade med honom. Sov bakom MacDonalds i ett buskage.

Så snart jag lämnade Illinois och kom in i Ohio började det bli kuperat.  Det var inga långa besvärliga backar, men många.

I Chillicothe stannade jag os WS hosten Lars Pedersen.  Lars var en god värd. Vi hade en bra kväll i hans trädgård.

I Chillocothe vid floden fann jag denna rest av en svunnen tid.

Nästa stop blev i Athens. Den vackra universitetsstaden. Där hade jag stämt möte med Mary och Atilla. Två miljömedvetna liberaler.  Först tog de mig till middagsmöte på ett museeut, sen till centrum för en glass. Samtidigt fick jag en guidad tur genom universitetsområdet.  Bäst var dock Jackie O’s brewery.

Den avslappade stämningen till trots så fortsatte jag dagen efter. Första delen på Rt 50 men så snart jag kunde vek jag av på mindre vägar. Visserligen en omväg men helt klart spännande.  Det började bli ganska backigt nu.  PÅ små vägar med klättringar kom jag till Parkersburg. Stannade på Parkersburg Brewing Co.  Letade mig fram till North Bend Trail. Stannade på leden.  Det blev en konstig natt, nästan skrämmande.  Jag är inte lättskrämd men när en flock vildhundar eller coyotes. De skällde och skällde.  Jag vaknade flera gånger och för varje gång tycktes det mig de kom närmare.  Jag kastade stenar och grenar ut i mörkret men inget hjälpte. Slutligen så kom dagsljuset och hundarna eller coyotes försvann.

Först var det asfalt, sen blev det grus. Sen blev det grussträng med gräs i mitten. Sen blev det bara gräs. Sen växte gräset.  Jag passerade små byar som Petroleum, Cairo, Ellensboro, Pennsboro, Toll Gate. Gick inte fortsätta.  jag gav upp i Greenwood. Kom ut på RT50 som är en viktig motorväg med två filer i vardera riktning.  Kom sakta till avfarten till Salem och målet för dagen.  Kitty Mains lägenhet. Jag var väntad. Men något var fel på cykeln.  Framväxeln kärvade, oroande.

Jag stannade i Salem tre nätter.  En kväll for vi till Clarksburg och nationaldagsfirandet på utomhusscenen.  Fortsatte till Clarksburgs enda irländksa pub. Där på trottoaren fick jag för första gången smaka äkta “moonshine” av Alex. En persikamodell som var mycket fin i smaken. Len och stark på samma gång.

Dagenefter promenerade jag runt i Salem, universitetsområdet.

 

Detta är Jenning Randolphs födelsehus, nu ett museum.

Lite oväntat så blev jag intervjuad av den lokala tvstationen. WBOY läs artikeln här på engelska.

Efter Salem fortsatte jag på grusvägar till Glenville. Nu var jag inne i kolbältet.  Backar och ännu mer backar.  De var korta och många.  Stannade på Smokehouse BBQ och tältade på Elm Street.

Blött, mer blött och så var det hela dagen. Fortfarande mycket tunga klättringar. Kom till Spencer redan klockan tre på eftermiddagen. Stannade på en idrottsplats.

Fortsatte mot Charleston. Fortfarande problem med cykeln. Framväxeln kärvade. Hade bara 14 växlar.  Stora klingan fram fungerade inte.  Det första jag gjorde när jag kom till Charelston var att leta reda på en cykelbutik för byte av framväxeln.  Så  jag letade mig fram till Charleston Bicycle Center. De hjäpte mig med framväxeln.  ÄNtligen en fungerade cykel.  Nu var det bara mina ben som behövde åtgärdas.  Så ont i hälsenor och tåleder.  Hade bokat rum på Motel6. Inte det bästa.  I USA har de rökfria rum men de är ändå inpyrda med cigarettlukt så särdeles rökfria är de inte.  På kvällen gick jag till en utomhuskonsert vid floden med Bluegrass.

Nästa dag var en av de sämre.  Min målsättning var att komma till Logan.  Enda vägen dit tycktes vara RT 119. En bred  motorväg med massa bilar.  Höll mig så nära naturen som möjligt och hoppades att dagen skulle sluta väl. Kom till Pikesville. Under dagen började tankarna gå om att det är inte värt slitet i West Virgina och Kentuckys backar.  Jag hade ont i allt under knäna, cykeln kändes inte bra. Cykelväskorna var trasiga.  I Pikesville såg jag de hade en dragstrip mitt i stan. Den natten sov jag på Daniel boone Motor Inn. Beställde flygbiljett hem från Nashville.  Det blev inte New Orleans detta år.

Stannade i Dwarf, Ky. Gick in i en kyrka för att fråga om jag fick ställa mitt tält i deras gård.  Det slutade med att jag fick sova i deas sota sal, fick mat och vatten.  Fortsatte nästa morgon utan att ha träffat på pastorn igen.  Han försökte frälsa mig.  Sa att Jesus älskar mig trots jag är ateist. Tror inte det, sa jag, tyst för mig själv.

Nu var det inte bara backigt utan även varmt.  Sov i tältet den natten utanför Garrard.  I Somerset stannade jag på Motel8, trött och värk överallt.   Glad att det bara var några dagar kvar fortsatte jag. Första utmaningen var att komma över Cumberland River.  Många långtradare som svepte förbi min vänstra axel. Det blev en bedrövlig dag. Följde väg 790 men missade en avfart så det blev 26 km i onödan. Kom till en liten bäck. Då insåg jag att det här stämmer inte.

Det som skulle bli en kort dag blev en av de längsta.  Lunch i Monicello sen till Maupin church. En kyrka mitt i jordbruksområde. Storslagen utsikt mot en gård långt borta. Jag sov bakom kyrkhuset.

En lätt dag idag. Vind i ryggen Stannade utanför Carthage bakom en liten kyrka.  Regn på dagen, regn på natten. Inte nog med att det regnade på natten. även på morgonen.  Med viss tvekan började jag cykla mot Nashville ca 100 km bort.  Regnet öste ner. Jag fick en plastponcho av en man på Macdonalds mitt på dan. Men den hjälpte inte mycket. Senare på vandrarhemmet hörde jag på nyheterna att de varnade för “flooding”, alltså kraftigt regn hade passerat. Jag kan intyga att så var det.  Översvämmade åkrar och tomter.  När jag var utanför Nashville upphörde regnet.  Jag passerade Lebanon, kom till Herimitage och hittade cykelleden Stones River Greenway. Den tog mig hela vägen till downtown Nashville.

I Stones River park såg jag denna skylt. Funderade på om den betydde att det var fri fart nedför eller se upp för rullstolar.

First steet i Nashville.  Mitt hostel till höger om containerna.

Efter några dagar i Nashville på Broadway och lite annat flög jag hem.  Som vanligt cyklade jag till Eskilstuna.  Lite bitter att planen att höll hela vägen till New Orleans.  Hemma så tog det inte många veckor innan jag bestämde mig för att cykelupplevelser 2017 skall fortsätta 2018.  Efter nästan 11 månders uppehåll var jag tillbaks i Nashville. Nu med siktet helt inställt på att klara av det.

Vintern 2017/2018

Under vintern irriterade den bittra vissheten att det var ett halvt misslyckande.  Revanschen gnagde  i mig.  Kunde inte släppa tanken.  Efter lite funderande så blev det så att Cykelupplevelser 2017 återupptogs 2018.  Jag hade sett ett program om medborgarrättsrörelsen och Selma.  Det och att det bara var ungefär 750 km till New Orleans enligt den gamla planen gjorde att jag beslöt mig för att göra en omväg till Selma Alabama.

23 juni 2018

Nashville, I am back. Kunde jag sagt när jag kom fram till Hostel Downtown Nashville. Men ingen kände igen mig. Efter den vanliga immigationskontrollen och tullen så var jag på väg i taxin till mitt gamla stopp.  Men blev lite upprörd. Återigen var cykelväskan kontrollerad av tullen.  Vad har de emot mig och min cykel.

 

Comments are closed.