Cykelupplevelser 2017

– Varför Chicago varför New Orleans? Vet du inte att det är de två mest mordfrekventa städerna i USA, sa min vän Thomas. Bättre du cyklar i Danmark, eller Norge, tyckte han.  Men det var förgäves.  Planen var bestämd, biljetterna bokade och planen klar.  Cykelupplevelser 2017 blir Chicago till New Orleans.  Ungefär 3000 km.

Detta är den verkliga rutten. Min preliminära rutt inbegrep inte Selma. Varför den tillkom skall jag berätta senare.

Efter en lång och tröttande flygresa och taxi kom jag äntligen till Ruth, en Warmshowerhost.  Hon bodde nära Andersonville. En svensk stadsdel.  Jag stannande två nätter hos Ruth. Första dagen gick jag omkring i Andersonville och Ruths grannskap. Gick in i Svenska museet.

Andra dagen gick jag till en stor livsmedelsbutik för inköp.  Blev positivt överraskad, de hade en bar mitt  butiken. Där kunde man köpa ett glas vin, ta med sig medan man gick omkring i butien för sina inköp.  Jag provade en lokal öl som var helt ok. Sista kvällen hade Ruth bjudit hem några bekanta och jag anmälde mit att stå för matlagningen. Det blev en mix av svenskt och amerikanskt. Ruth gjorde den amerikanska delen.  Vi pratade mycket om resor, skillnaden mellan US och Sverige, lite politik. Det var en trevlig kväll.

26  Juni 2017

Ruth hade redan gått till jobbet när jag vaknade. Efter frukosten packade jag mina väskor och började cykla mot New Orleans. En mäktig känsla att tänka att jag ska cykla mer än 300 km genom USA. Jag försökte följa Shoreline Trail till dess södra punkt utmed sjön.  När jag närmade mig leden såg jag första uteliggarna under en vägbro.  Men de var inte de sista.

Vy mot downtown Chicago

Något senare denna stora ståtliga staty.

Jag kom till Södra Chicago. Där en viss Obama växte upp. Såg många övergivna hus.  Lunchade på Route 66 pizza. En vägkrog med hambugare och pizza. Det var den första hamburgaren av många

Jag följde Erie Lackawanna Trail tills jag kom till Crown Place.  Hittade en övergiven egendom med växthus, graämatta och övergivet hus.  Praade med Kevin hemlös. Han var berusad på stan, polisen tog honom. Tre månader i cell, hemlös arbetslös.  Måste köpa läsglasögon, har tappat dem.

Illinois är platt, som sköne men större men samma horisont långt borta. Vägarna är raka i nord/syd eller öst/västlig riktning. Dagen var händelslös.  Passerade Kouts.

Stannade i ett buskage bakom Rikets sal, lite utanför Winnimac efter 107 km. Vinden i ryggen, lätt cykling. Klar redan 16.00

På små sidovägar med lite trafik fortsatte jag mot sydost omgärdad av majsfält.  Kom till Hebron. Fortsatte mot Rochester. Pratade med Greg som stekte korvar utanför sin kyrka.  Men det räckte inte så jag stannade på Putts bar & grill för lunch.

Det visade sig att Putts var tt populärt tillhåll för bikers. Hollie blev glad av att se ett nytt ansikte som hon sa.

Fortsatte på  Nickelplate Trail till Peru.

Lyckades hitta en skogsdunge.  Troligtvis är orsaken till skogen en eldsvåda. Jag ser synliga tecken på byggnadsgrunder, gator och brända ägodelar.  Det var här som flaggas försvann.

Fortsatte dagen efter på Nickel Plate Trail mot Kokomo.  Mycket trails men det blev också mycket grusvägar. Stannade på Super8 motell i Muncie. Besökte  Guardian brewery.

Dagens höjdpunkt kan ha varit att jag kom till Ohio.  Jag följde Whitewater Gorge Trail.  Sen mindre vägar.  Mitt mål för dagen var en liten stad, Verona, för där började en lång trail mot Dayton.

Stannade i Losantville för lunch. Såg jag var nära Wilbur Writhgs födelseplats.

Ohio lika intetsägande som Illinois.  Jordbruksområde.  Se bara detta hus.

Kom till Verona. en liten stad, inga butiken. letade efter ett bra ställe (avskilt, ensligt)  Hittade en snabbmatsbutik.  Passade på ladda min Samsung. När jag satt där kom Greg fram.  Greg var en särling men intressant. Han erbjöd mig sova i sin trädgård. Någon mile utanför Verona. ok, tänkte jag. Blir nog bra för jag hade ingen bra ställe annars.  Greg kallade sig “road runner”. han samlade skrot och plast från vägkanten som han sålde.  Han “uppfann” olika transportmedel från skrotcyklar: Han höll på med dumpster diving och tog hand om sin sjuka mor. Han upplät den vita bilen på bilden till några tonåringar som blev utkastade på vintern.

Natten i Verona var lugn. Fortsatte på Wolf Creek trail till Dayton.  Letade eter Fat Pork BBQ. Hittade den men hittade inte plånboken.  Stor panik, nej shit och vad gör jag nu.  Hade ett reservkort så den akuta situationen löste sig.  Fortsatte till Performance bike för kassetten var uttjänt.

Den gamla kvarnen i Beavercreek utanför Dayton.

Kom till Jamestown. Mötte Drew på trailen.  Pratade med honom. Sov bakom MacDonalds i ett buskage.

Så snart jag lämnade Illinois och kom in i Ohio började det bli kuperat.  Det var inga långa besvärliga backar, men många.

I Chillicothe stannade jag os WS hosten Lars Pedersen.  Lars var en god värd. Vi hade en bra kväll i hans trädgård.

I Chillocothe vid floden fann jag denna rest av en svunnen tid.

Nästa stop blev i Athens. Den vackra universitetsstaden. Där hade jag stämt möte med Mary och Atilla. Två miljömedvetna liberaler.  Först tog de mig till middagsmöte på ett museeut, sen till centrum för en glass. Samtidigt fick jag en guidad tur genom universitetsområdet.  Bäst var dock Jackie O’s brewery.

Den avslappade stämningen till trots så fortsatte jag dagen efter. Första delen på Rt 50 men så snart jag kunde vek jag av på mindre vägar. Visserligen en omväg men helt klart spännande.  Det började bli ganska backigt nu.  PÅ små vägar med klättringar kom jag till Parkersburg. Stannade på Parkersburg Brewing Co.  Letade mig fram till North Bend Trail. Stannade på leden.  Det blev en konstig natt, nästan skrämmande.  Jag är inte lättskrämd men när en flock vildhundar eller coyotes. De skällde och skällde.  Jag vaknade flera gånger och för varje gång tycktes det mig de kom närmare.  Jag kastade stenar och grenar ut i mörkret men inget hjälpte. Slutligen så kom dagsljuset och hundarna eller coyotes försvann.

Först var det asfalt, sen blev det grus. Sen blev det grussträng med gräs i mitten. Sen blev det bara gräs. Sen växte gräset.  Jag passerade små byar som Petroleum, Cairo, Ellensboro, Pennsboro, Toll Gate. Gick inte fortsätta.  jag gav upp i Greenwood. Kom ut på RT50 som är en viktig motorväg med två filer i vardera riktning.  Kom sakta till avfarten till Salem och målet för dagen.  Kitty Mains lägenhet. Jag var väntad. Men något var fel på cykeln.  Framväxeln kärvade, oroande.

Jag stannade i Salem tre nätter.  En kväll for vi till Clarksburg och nationaldagsfirandet på utomhusscenen.  Fortsatte till Clarksburgs enda irländksa pub. Där på trottoaren fick jag för första gången smaka äkta “moonshine” av Alex. En persikamodell som var mycket fin i smaken. Len och stark på samma gång.

Dagenefter promenerade jag runt i Salem, universitetsområdet.

Detta är Jenning Randolphs födelsehus, nu ett museum.

Lite oväntat så blev jag intervjuad av den lokala tvstationen. WBOY läs artikeln här på engelska.

Efter Salem fortsatte jag på grusvägar till Glenville. Nu var jag inne i kolbältet.  Backar och ännu mer backar.  De var korta och många.  Stannade på Smokehouse BBQ och tältade på Elm Street.

Blött, mer blött och så var det hela dagen. Fortfarande mycket tunga klättringar. Kom till Spencer redan klockan tre på eftermiddagen. Stannade på en idrottsplats.

Fortsatte mot Charleston. Fortfarande problem med cykeln. Framväxeln kärvade. Hade bara 14 växlar.  Stora klingan fram fungerade inte.  Det första jag gjorde när jag kom till Charelston var att leta reda på en cykelbutik för byte av framväxeln.  Så  jag letade mig fram till Charleston Bicycle Center. De hjäpte mig med framväxeln.  ÄNtligen en fungerade cykel.  Nu var det bara mina ben som behövde åtgärdas.  Så ont i hälsenor och tåleder.  Hade bokat rum på Motel6. Inte det bästa.  I USA har de rökfria rum men de är ändå inpyrda med cigarettlukt så särdeles rökfria är de inte.  På kvällen gick jag till en utomhuskonsert vid floden med Bluegrass.

Nästa dag var en av de sämre.  Min målsättning var att komma till Logan.  Enda vägen dit tycktes vara RT 119. En bred  motorväg med massa bilar.  Höll mig så nära naturen som möjligt och hoppades att dagen skulle sluta väl. Kom till Pikesville. Under dagen började tankarna gå om att det är inte värt slitet i West Virgina och Kentuckys backar.  Jag hade ont i allt under knäna, cykeln kändes inte bra. Cykelväskorna var trasiga.  I Pikesville såg jag de hade en dragstrip mitt i stan. Den natten sov jag på Daniel boone Motor Inn. Beställde flygbiljett hem från Nashville.  Det blev inte New Orleans detta år.

Stannade i Dwarf, Ky. Gick in i en kyrka för att fråga om jag fick ställa mitt tält i deras gård.  Det slutade med att jag fick sova i deas sota sal, fick mat och vatten.  Fortsatte nästa morgon utan att ha träffat på pastorn igen.  Han försökte frälsa mig.  Sa att Jesus älskar mig trots jag är ateist. Tror inte det, sa jag, tyst för mig själv.

Nu var det inte bara backigt utan även varmt.  Sov i tältet den natten utanför Garrard.  I Somerset stannade jag på Motel8, trött och värk överallt.   Glad att det bara var några dagar kvar fortsatte jag. Första utmaningen var att komma över Cumberland River.  Många långtradare som svepte förbi min vänstra axel. Det blev en bedrövlig dag. Följde väg 790 men missade en avfart så det blev 26 km i onödan. Kom till en liten bäck. Då insåg jag att det här stämmer inte.

Det som skulle bli en kort dag blev en av de längsta.  Lunch i Monicello sen till Maupin church. En kyrka mitt i jordbruksområde. Storslagen utsikt mot en gård långt borta. Jag sov bakom kyrkhuset.

En lätt dag idag. Vind i ryggen Stannade utanför Carthage bakom en liten kyrka.  Regn på dagen, regn på natten. Inte nog med att det regnade på natten. även på morgonen.  Med viss tvekan började jag cykla mot Nashville ca 100 km bort.  Regnet öste ner. Jag fick en plastponcho av en man på Macdonalds mitt på dan. Men den hjälpte inte mycket. Senare på vandrarhemmet hörde jag på nyheterna att de varnade för “flooding”, alltså kraftigt regn hade passerat. Jag kan intyga att så var det.  Översvämmade åkrar och tomter.  När jag var utanför Nashville upphörde regnet.  Jag passerade Lebanon, kom till Herimitage och hittade cykelleden Stones River Greenway. Den tog mig hela vägen till downtown Nashville.

I Stones River park såg jag denna skylt. Funderade på om den betydde att det var fri fart nedför eller se upp för rullstolar.

First steet i Nashville.  Mitt hostel till höger om containerna.

Efter några dagar i Nashville på Broadway och lite annat flög jag hem.  Som vanligt cyklade jag till Eskilstuna.  Lite bitter att planen att höll hela vägen till New Orleans.  Hemma så tog det inte många veckor innan jag bestämde mig för att cykelupplevelser 2017 skall fortsätta 2018.  Efter nästan 11 månders uppehåll var jag tillbaks i Nashville. Nu med siktet helt inställt på att klara av det.

Vintern 2017/2018

Under vintern irriterade den bittra vissheten att det var ett halvt misslyckande.  Revanschen gnagde  i mig.  Kunde inte släppa tanken.  Efter lite funderande så blev det så att Cykelupplevelser 2017 återupptogs 2018.  Jag hade sett ett program om medborgarrättsrörelsen och Selma.  Det och att det bara var ungefär 750 km till New Orleans enligt den gamla planen gjorde att jag beslöt mig för att göra en omväg till Selma Alabama.

23 juni 2018

Nashville, I am back. Kunde jag sagt när jag kom fram till Hostel Downtown Nashville. Men ingen kände igen mig. Efter den vanliga immigationskontrollen och tullen så var jag på väg i taxin till mitt gamla stopp.  Men blev lite upprörd. Återigen var cykelväskan kontrollerad av tullen.  Vad har de emot mig och min cykel.

Monterade cyklen, tog en Ûber till Walmart  där jag kunde köpa att jag behövde för de första åtta dagarna.   Hittade Driftters  Nashville BBQ några km från vandrarhemmet.

Cyklade till Green Fleet Bicycleshop, köpte cykelbyxor och T-shirt. Något var fel med växlingarna så jag vände tillbaks. Bytte kedja. På kvällen tittade jag påFIFA WorldCup Sgerige – Tyskland. På kvällen gick jag ett varv på Broadway.

Sista dagen i Nashville var det det Nashville Pride. Stannade till och tittade på¨paraden.

Äntligen iväg, mot New Orleans. Utan större planering, förhoppningar eller förväntningar.

jag hade tidigare bestämt mig för att stanna till på Belle Meade Plantation.  Jag hade läst tidigare att det var en stor planage för hästuppfödning och mejeriproduktion.

Här bodde herrskapet.

Här bodde slavarna.

Jag siktade på att komma till Natchez Trace Pkwy som skulle ta mig hela vägen till Tupelo.  När jag stannade för vattenpaus på en rastplats började jag prata med Joe. Joe var advokat bodde i Nashville. Det var ett intressant samtal om arbetsvillkor och inlåsning på arbetsplatsen.

Fördelen med Natches är att det är nästan ingen trafik. Det negativa var att det var ganska enformigt.  Ungefär såhär såg det ut i fyra dagar.

Jag kom till Gordon house, en så kallad historisk plats.  Det fascinerade mig att amerikanska historiska platser var tidigast från 1800-talet.  Den första bosättaren, den första, överfarten,, den första byn osv.  Vi ser ju historien som mer än 1000 år.

Det var inte lätt att hitta ett bra ställe att sätta upp tältet på. Men här hittade jag en stig som var bred nog. Den var bakom Gordon house. Stigen gick till Gordons överfart en mile bort.

Sen hände inte så mycket på de tre dagarna till Tupelo. Jag stannade på de historiska platserna.  Jag pratade med några motorcyklister. Jag sov i skogen.

Jag letade efter tobaksplantager. Hittade bara denna tobakslada som var en historisk plats.

I Tupelo hade jag fått kontakt med en Warmshowers värd, Rufis van Horn.  Jag hittade hans hus. han var inte hemma. Cyklade till en affär, köpte en sexpack. Väntade på Rufus.  Han kom.  Sen åkte vi till hans kyrka för en liten middag, Intressant möte många intresserade människor.

Rufus åkte till jobbet. jag packde min cykel och börjde cykla.  Min distansmätare funderade inte så jag började med att leta efter en cykelaffär. Hittade ingen så jag köpte den billigaste på Walmart.  Efter lunchen på Hardy’s stannade jag till på Elvis Preseley födelsehus.  Tog bilder, lästa infon.  Det var ett väldigt litet hus, tänkte jag. SSen fortsatta jag mot Selma.

Kom till Hamilton och New Hamilton MS sent på eftermiddagen. Cyklade runt för att leta efter bra matställe. Hittade till Tags. En traditionell familjerestaurang med BBQ fisk och skaldjur. stannade bakom Shellstationen. Det regnade på natten.  Försökte komma till Carollton men ett brobygge hindrade mig.  Passerade Aliceville. Något innan Aliceville finns detta fängelse

Alla dessa små städer gav mig större förståelse för området.  Typiskt här är skogsindustrin.

Passerade Eutaw, såg Kirkwood Estate, som är en gammal plantage.

I Swayerville stannade jag i skogen. Cyklade till butiken, den enda, som även var en diner. Köpte BBQ. Gick tillbaks till tältet.

Efter 102 km kom jag till Selma, Al.  Men först fick jag lyssna på lite gospel, fick en uppmaing söka Gud för han finns för alla, fick en inbjudan bli medlem i en församling.  Men allt till ingen nytta för en ateist.

Här passerade jag hörde gospel. De såg lite fundersamma ut men jag tog tacksamt emot en flaska kallt vatten.  Det här var mitt ute på landsbygden.  Ingen by eller stad i närheten, bara åkrar och skog.

Tre timmar senare satt jag här, vilade drack vatten.  Plötsligt stannar en stor bil till och en liten man kommer ut.  Det var prästen i församlingen där jag vilade.  Han kände igen min cykel. Han föreslog jag skulle bli medlem i hans församling.

– Ingen bra ide, jag flyger hem till Sverige om någon vecka, svarande jag.

Sista delen till Selma gick på Highway 80. Inget bra val.  Stannade två nätter på American inn i utkanten av Selma.  Selma är en viktig ort i den amerikanska medborgarrättsrörelsen efter de kända marscherna från Selma till Montgomery under den amerikanska medborgarrättsrörelsens kamp 1965.  Mest känd är Edmund Pettus bridge. Söndagen den 7 mars 1965 begav sig 600 medborgarrättsaktivister och rösträttsaktivister i Selma för att marschera till Montgomery. Marschen avlöpte väl tills den nådde bron Edmund Pettus Bridge. På andra sidan stod en poliskedja med kravallpolis och beriden polis. En av ledarna för marschen, pastor Hosea Williams, försökte tala med polisbefälet men fick till svar att det inte fanns något att diskutera. Omedelbart därefter gick polisen till attack med beriden polis, batonger och tårgas. Sjutton av marschdeltagarna fick allvarliga skador och en av dessa var Amelia Boynton Robinson. Bilder på hur hon blev nedslagen och räddad av sina kamrater hamnade på förstasidan på tidningar över hela världen. Attacken filmades dessutom av TV, och polisens våldsamheter väckte sympati och stöd inte bara för deltagarna i marschen utan för hela den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Bron är inte mer än en bro men jag gick över den, Kom till National Voting Rights Museum and Institute

Några bilder från Selma

Sen till Selma Interpretive Center.

Nöjd med dagen återvände jag till mitt motell.  Om några dagar ska jag vara i Chatom, hos Cindy en Warmshowers värd.

Jag hade köpt vykort i Selma och letade efter ett ställe att köpa frimärken.  I USA är det inte som hemma att det går att köpa frimärken i ICA. Nej, här måste man ta sig till en “Post Office”.  Jag hittade en i Orrville.  När jag kom ut ur kontoret stannade en stor bil. Mannen hoppade ut, såg min cykel och flagga.  – vilken kyrka representerar du, frågade han mig medan han pekade på min flagga.   Den svenska flaggan är ett gult kors på blå bakgrund.  Ingen, sa jag. Det är Sveriges flagga. Sverige i Europa, alltså.  Vi pratade en stund och sa sen hejdå.

Oroande mörka moln började dyka upp på himlen.  Jag skyndade på mot Thomasville.  Hade några kilometer kvar när de första regndropparna kom. Satsade allt på att klara mig från skyfallet.  Han precis ta skydd utanför en “Dollar Store” inna det store regnet kom.  Stannade kvar där tills det slutade.  Hittade även till en hamburgerställe där jag stannade en stund.  Den natten sov jag i en skogsdunge i THomasville. Jag såg ett hus knappt hundra meter bort. Hunden hörde mig och skällde. Men ägaren kom inte ut. 

Här hittade jag en liten by med några vackra förfallna hus.

Old Hwy 5 N
Sunny South
Sunny South  Al

Oroande mörka moln började dyka upp på himlen.  Jag skyndade på mot Thomasville.  Hade några kilometer kvar när de första regndropparna kom. Satsade allt på att klara mig från skyfallet.  Han precis ta skydd utanför en “Dollar Store” inna det store regnet kom.  Stannade kvar där tills det slutade.  Hittade även till en hamburgerställe där jag stannade en stund.  Den natten sov jag i en skogsdunge i Thomasville. Jag såg ett hus knappt hundra meter bort. Hunden hörde mig och skällde. Men ägaren kom inte ut

En fantastisk dag blev det efter en natt som enklast kan beskrivas som svår.  Hunden skällde, tältet stod inte helt rätt så sömnen blev inte den bästa.

Ett stort spindelnät som tagit över. 
lunchpaus utanför Frankville Baptist church

Hittade hem till Cindy och Tom. Jag var väntad.  Det var 4 juli så det blev en traditionell nationaldagsfest med barbecue med tillbehör.  Tom tog mig på en rundtur i staden.  Staden ägde en golfklubb. Det förvånade mig.

Jag fick bra beskrivning av vägen till New Orleans, bara fem dagar kvar.  Min plan att cykla söderut över Lake Pontchartrain förkastades den kvällen. Den vägen var inte cykelbar.  Så det fick bli att cykla västerut på väg 42. Jag hade genom warmshowers hittat en värd i Gonzales ca 120 km från New Orleans. 

Jag lämnde Chatom med löfta att vara försiktig. Men då hände det som inte får hända.  Cykeln gick sönder, ordentligt. Bakväxeln gick sönder. Först gick jag 10 km till Sand Hill. Fick en liter vatten. Gick en km till. Fick lift till Rachton. Fötsökte lifta i 1,5 tim. Gick inte så bra. Provade uber. Gick inte alls.

Nu är jag mellan Mississippi home care of Richton och brandkårens garage. Med polisens goda minne. Imorgon provar jag lifta igen till cykelaffären. Fungerar det inte så tar jag en taxi.

Det fungerade inte.  Jag stod på vägen mot Hattiesburg i mer än en timme på morgonen.  Då kom en av ägarna till Jones & sons funeral home. De hade förstått av en anställd att jag var i bryderi.  Han bjöd in mig på en frukost innan han körde mig till Hattiesburg och Moores´s bicycle shop.

Jag hade en plan att cykla Lengleaf Park trail till Sumtrail och därifrån mot Gonzales.  Hade cyklat två timmar. Det började bli tid för lunch. Jag hade noterat en cyklist på en röd Trek racer som passerade mig bakifrån. Sen kom han tillbaks framifrån. “Jaha nu är dagens träning slut”, tänkte jag. Jag hade stannat vid vägen, lagt ut min blöta sovsäck och liggunderlag, tagit fram köket och höll på att koka min lunch. Då kom cyklisten tillbaks. Vanu då, tänkte jag. Vad är fel. Får jag inte laga mat här.  Men så var det inte. Det var Bill Bowders som frågade om jag var intresserad komma hem till honom och Pam för att se England – Sverige i FIFA 2018.  Klart det är, sa jag utan någon större tvekan.    Det blev en högintressant eftermiddag och kväll.

hemma hos Bill och Pam

Vi beställde pizza och öl.  Pratade mycket om allt och ingenting.  Matchen slutade inte så bra.

Efter matchen körde Bill och pam mig till old Hway 24, Det var regn i luften hela dagen.  Det blev en kort dag, bara 40 km. Kom till Dexter. Lite utanför hittade jag ett bra ställe. Det fanns ett övergivet hus bakom buskachet till vänster om tältet. Där fanns det elektricitet, så jag laddade läsplattan.

Utanför Dexter MS

Den natten regnde det, rejält.

I södra Mississippi. 22 grader på morgonen men 90 procent luftfuktighet.

Snart framme tänkte jag när jag började cykla mot Independence.  Första 50 km gick bra och hade förhoppning att vara klar framemot 15. passerade Franklinton och McDonalds. Men sen blev det stopp. Ett stort skyfall höll mig stilla en lång stund. Satt under ett tack med tillsammans med massa jordbruksmaskiner. 

Kom iväg, men det regnade så några stopp för att vänta ut regnet.  Letade efter ett ställa att sova på. Testade en kyrka i Mt Olive men nej. Fortsatte på väg  40. Såg den här skylten.

Serenity Sands MS

Det blev en intressant kväll.  Först tänke jag det skulle bli en stund av ensamhet. Visserligen så såg jag den mexikanska familjen lite längre bort.  Men inte en tanke att de skulle bjuda mig p åriktig mexikansk hemlagat. Men det gjorde de.

Mitt ensamma tält, lite längre bort denna fest.

De körde omkring på dina fyrhjulingar i sanden, genom vattenhål och tyckte det var roligt. Sådär lagom leriga och blöta.

Med stor tvekan provade jag en fyrhjuling.  Kom knappt runt den 200 meter långa slingan i sanden. INte min grej

På kvällen blev jag sittandes utanför en av de anställdas tält och pratade om Louisiana.Dagen efter var det tomt. Mexikanarna hde lämnat och personalen var borta.  Jag lämnde Serenity Sands mot Gonzales och min warmshower värd Adam och Sarah. Adam och Sarah kan enklast beskrivas som cykelnördar, eller sportnördar. Hela deras tillvaro kretsade kring att cykla, vandra eller kanoting.  Men för Sarah lite mindre då deras två barn krävde hela hennes uppmärksamhet.

Sista dagen, Sarah hade gett mit någrga väl valda råd om vägvalet.  Vi uppskattade att det var ungefär 120 km kvar till New Orleans. 

Vi hade lite fel om hur långt det var till New Orleans.  Den här dagen, den sista, blev också den längsta.  Jag började cykla lite före åtta på morgonen. Kom fram till vandrarhemmet 17.30. Då hade jag cyklar 154 km i den varmaste av alla dagar. Min cykeltermomenter visade 42 grader. Jag ville komma till floden så enkelt som möjligt. Det betydde några omvägar.

Norr om staden breder sig industrierna ut sig, raffinaderier, råvaror, livsmedel osv. 

Till slut, framme vid The Atlas house, mitt hem de sista fem nätterna. Det blev mycket turistaktiviteter. En food tour, en kväll på Boubon street, en dag en väldigt lång promenad runt French Quartier.

Några bilder från New Orleans.

Långt tidigare hade jag bestämt att jag skulle åka till träsket se på alligatorer och andra djur. Hittade en tur som verkade intressant. Först buss en timme för att komma till själva platsen. Sen vänta en timme på att vår grupp skulle få en båt. Iväg med skepparen. Nog såg jag alligatorer. Den store Brutus och många små. Jag såg även vildsvin och tvättbjörnar.

Men jag var väldigt besviken när jag lämnde stället. Både alligatorerna och vildsvinen var tränade att komma till båtarna. De blev matade hela tiden.

En dag skulle jag hitta en låda till cykeln. Ett ständigt återkommande problem för mig på mina cykelupplevelser. Gick tips av personalen om en cykelaffär inte alltför långt bort. Gick dit. Jodå, har nog en låda. Kom tillbaka imorgon sa Wes McWhorter, ägaren och creative director. För Rouler är inte bara en affär och cafe. Det är ett klädesmärke också. Nedan en del av Wes samling av tävlngströjor han använt i sin cykelkarriär.

Touler cafe and Bikes,

Jag lämnade New Orleans och USA med blandade känslor. USA är fascinerande men ändå så långt ifrån var jag vill bo. Jag värdesätter det svenska systemet med socialt ansvar. Jag känner jag är färdig med USA för ögonblicket. Men cykelupplevelser 2017 är inte slut ännu. En liten bit återstod. Den från Arlanda hem till Eskilstuna. Jag hade fått en attack av gikt natten innan jag skulle resa. Foten var verkligen svullen och öm. Fick resa utan skor på fötterna. Jag landade sent på eftermiddagen. Packade upp cykeln i gången mellan terminal två och tre. Började cykla mot Märsta. Jag kom till Ekolsund där jag stannade. Slog upp mitt läger. Kunde inte sova den natten. Foten värkte hur jag än låg. Nästa morgon kunde jag möda stå upp. Kommer bara ihåg jag kröp omkring där i gräset när jag skulle packa ihop tältet. från Ekolsund hem till Esilstuna tog det åtta timmar. De åtta timmarna lämnade jag inte cykeln. När jag vilade satt jag på ramen. Kunde inte komma av cykeln.

Vad händer nu? inte mycket. har börjat fundera på var cykelupplevelser 2019 ska ta vägen. Det mesta talar för att det blir Kaukasus, dvs Georgien, Azerbajdzjan och Armenien.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.