Cykelupplevelser 2013

Sydamerika 2013

Efter en del överväganden och läst andra cyklistbloggar har jag äntligen bestämt sig för att cykla i Sydamerika. Det blir en resa över höga berg och djupa dalar. Genom het ångande djungel och storstäder från Lima till Caraccas.

 

Visa lima caraccas på en större karta

Dag 1

Detta måste vara ett kort inlägg, eftersom det är nästan fyra på morgonen här. Det tog mig 30 timmars resa från Lund hit.

Det var inga problem att komma in i landet. Vad jag inte förstår och tänkte på är varför alla ska fylla i dessa formulär som ingen tycks läsa.  Jo, i USA läste de formuläret men inte här. Jag deklarerade maten. Jag hade snabbkaffe och mjölkpulver, socker, salt och kryddor. Men det sa de inget om.

Jag hade beställt en taxi till vandrarhemmet och tydligt sagt att jag har en stor låda och en stor väska så kom med en stor bil. Tror du att han kom med den stora bilen. Nix. En liten liten Kia. En optimistisk förare försöker stuva in cykeln i baksätet. Det saknades 15 cm. Han pressade, bände och kämpade i minst fem minuter. Sedan gav han upp.  Istället kastar han upp lådan på taket, som inte har några rails eller annat att förankra i. I stället tar han ut ett rep 5mm tjock. Han bokstavligen låste fast paketet på taket.  Jag tänkte, bara den inte ramlar av. Jag höll hårt i paketet med min hand genom det öppna fönstret.  Tänkte, att om den börjar glida av taket så hinner jag ropa “stopp”.  Just där, var jag mycket bekymrad över hur det skulle sluta. Det slutade väl. Lådan ramlade inte av. Jag är på vandrarhem Backpackers family house i Miraflores.

Imorgon är det en dag av för förberedelse och ta bilder av Miraflors och Lima. Jag lämnar förmodligen denna 8 miljoners stad på söndag. Jag beräknar att det kommer att ta mig upp till tre timmar att komma ut ur staden

En dag av promenad runt Miraflores och anpassa jetlagen.

Miraflores

Lima – Huancayo dag 3 – 7 332 km

Dag 8 – 17 Huancayo – Cusco

Ganska nöjd med att snabbt återhämtat mig från vad det nu var som höll mig nära toaletten lämnade Samays House efter frukost. I relativt bra fart uppför lämnade jag staden och kämpade mig uppför en lång backe. Tror att jag till och med lyckades fånga en kondor strax utanför Huancayo på ca 3500 meter över havet.

Det finns två vägar från Huancayo till Ayacucho. Den lätta och den svåra. Jag valde den svåra. Ingen cyklistblogg jag hittar har föreslagit att ta deb vägen till Huancavelica. I efterhand så förstår jag varför. Men mer om det senare. Jag slutade för lunch i Izeuchahaga på en liten restaurang efter ca 65 km. Dagen avslutades i mitten av en stigning efter ca 80 km. Ganska nöjd trots allt.

Den efterföljande dagen var som den föregående. Det var en hel del att klättra upp och enligt min mening för lite utförskörning. Varje gång jag kom till ett krön, hoppades jag innerligt att det var det sista och nu aå är det bara nedför men icke.

De långa långsamma klättringarna gjorde att jag kom till Huancavelica ganska sent på eftermiddagen och jag insåg snabbt att något måste göras för att inte bli stående mitt på vägen utan att kunna sätta upp tältet på en skyddad plats. Jag följde floden som rann genom staden, kanske den gick åt rätt håll men nej. Jag frågade några skolbarn och de förklarade att jag var helt fel väg. Men en kille hade cykel och han visade vägen.

Allt fungerade. Nu är jag på rätt spår. Läger precis i utkanten av staden. Det fanns en aning panik, men det ordnade sig ganska bra. Det är inte lätt att hitta bra platser för tält här i berget.

 

Det var nu den dåliga vägen började. Det blev en hård dag. Medelhastighet var knappt 7 km/t på en grusväg som liknade ett grustag. Knytnävstora stenar, gropar stora nog att gömma en katt, hjulspår med 30-40 cm djup hjulspår.

Idag träffade jag också Mia Harbits från Norge som arbetade på Interamerican Development Bank. Just då handlade om att införa ett befolkningsräkningssystem i Peru. En intressant upplevelse men tyvärr hade vi inte tid prata mycket.

 

Det slår mig som något märkligt att bilarna far fram i 30-40 km/t utan att förarna störs av den ojämna vägen, att passagerarna åker runt i bilen som i en tvättmaskin. En svensk förare hade krupit fram i knappa 20 km.

Jag slog tält kanske 4200 meter över havet. Det var minusgrader på natten.

Nästa dag, märker jag att något skaver mot bakhjulet. Jag tar bort alla väskor, kontrollerar om bakhjulet sitter rätt, ja. På med väskorna. Nej, fortfarande kvar. Av med väskorna igen. Ser om det var pakethållaren som satt löst men nej. Av med väskorna för den tredje gången, kontroll, nej. På med väskorna. Något skaver fortfarande. Då ser jag att en av skruvarna till pakethållaren gått av. Fixar tillfälligt med tre buntband. (ta alltid med buntband när ni cyklar långt) och en timme senare än vanligt, börjar jag cykla mot Lircay. Där får jag hjälp på en tt motorcykelverkstad. På en timme hade de fixat till felet. Jag fortsatte mot Ayacucho som jag tror är cirka 60 km bort. Efter 26 km så var min energi helt slut. Här, mitt i ingenstans jag var inbjuden till middag med en grupp cooperativos agricultureas. Slutligen hade jag fått nog och stannade bredvid vägen för natten. Vattnet frös så det var riktigt kallt i kväll.

Idag kommer jag till till Ayacucho tänkte jag när jag vaknade. Vägen var fortfarande dålig men inte helt värdelös. Jag fokuserade på att cykla för att komma till Ayacucho i tid innan mörkret föll. Men Ibland var jag tvungen att gå och leda cykeln. Jag kom till passet på 4530 meter efter alltför många timmar.

Nu kan man tänka sig att det skulle vara lätt att rulla ner till Auycusho men nej. Vägen far som en traktorväg i Småland. Fick bromsa hela vägen ner. Kunde inte rulla fortare än 6-7 km/t i nedförsbacken.  Ni förstår att jag var frustrerad. När klockan närmade sig två på eftermiddagen hade jag kommit till Julcamarca. 31 km till Aucyscho stod det på en skylt.  Men det hindrade mig inte från att stanna på den häår restaurangen för lunch.

Jag förstod ganska snart när jag lämnade staden att det skulle bli svårt komma fram innan det mörknade, 31 km kvar, 6 km/ t betyder att jag borde vara där någon gång efter mörkrets inbrott inbrott. Tja, det löser sig tänkte jag. Jag har en lampa. Det mörknade snabbt, vägen var fortfarande dålig. Plötsligt slutar min lampa att fungera. Vad ska jag göra? Jag stannade på en busshållplats och tänker att jag kan nog få lift till staden. Det är kanske inte mer än 10 km kvar. Efter 1 timme fick jag äntligen lift men tror ni att han körde mig hela vägen till Place de Armas? Nej, han kastade av mig när asfalten började. Det var nu efter åtta på kvällen och becksvart Jag fortsatte fram i mörkret, ibland upplyst av några gatlyktor. Nej, det är inte möjligt, tänkte jag. Detta har mitt liv på spel. På en bensinstation som var öppen, frågade jag om jag kunde slå upp mitt tält, naturligtvis var svaret. Men jag var för trött. Jag nöjde mig med mitt liggunderlag och sovsäck under stt solskydd, väldigt nära vägen och väntade tills ljuset kom tillbaka. Det visade sig att jag hade kanske 6 km kvar att cykla. Jag vet inte min hastighet och hastighetsmätaren är sönder. Det hände när de borrade i ramen i Lircay. Sedan dess har jag varit utan distansmätare.

Nu är jag i Ayacucho och förstått att dåliga vägar i Anderna finns det gott om. Jag har provat på och insett min begränsning. Det finns ingen förlust att inte ha cyklat alla dessa dåliga vägar. I morgon tar jag bussen till Cusco. Det betyder att jag hoppar över 600 km cykling och i gengäld kan jag vila mina trötta ben och min mage på en buss.

Det tog ungefär 23 timmar att komma till Cusco med buss. Det skulle ha tagit mig kanske tio dagar att komma dit med cykel. Jag kom till Cusco busstation och naturligtvis jag var ett mål för alla vandrarhemjägare. Men jag hade ett förslag från en svensk cyklist varit här förut. Jag gick raka vägen till El Chullo hostal.

Nästa dag tog jag en 2 dagar/ en natt resa till Machu Picchu.

Dag 18-20 Vikten av att vara en turist

När jag cyklar så länge som jag gör jag är jag glad att hitta andra saker att göra. Jag kan gå på en hike, paddla kanot i nytt spännande vatten. Man kan göra turistsaker. Detta korta inlägg handlar om vikten av att vara turist. Man skulle kunna tro att det är bortom en sann cyklists intresse att besöka internationella turistattraktioner som pyramiderna i Giza, Eiffeltornet, eller för den delen Machu Picchu. Jag gillar att vara en turist. Det är inte bara vägen som är viktigt, viktig är också historia och kultur.

Det bör vara klart för alla att prisnivåerna på dessa turistfällor är skyhögt över det normala i landet. Men det är där du är och har inget annat val. Man måste äta och dricka i alla fall. Det är något man måste ta hänsyn till. Om det finansiella offret överväger mer än historia och kultur, så ska du förmodligen inte åka dit. Slutligen är dessa turistattraktioner viktiga inkomstkällor för många människor, liksom för staten. Jag ser det som en form av ekonomiskt stöd för att besöka turistplatser som Machu_Picchu.

Så jag har varit i Machu Picchu. Det var en resa på 38 timmar. Då ingick 12 timmar på buss, 4 timmar promenad, 6 timmars sömn, 12 timmars väntan och 4 timmar vid Machu Picchu med en guide.

Machu Picchu är en välbevarad förcolumbiansk bergsstad i Peru, som finns med på UNESCO: s världsarvslista från 1983. Den är belägen 80 kilometer nordväst om Cusco och Aguas Calientes nära tätorten dit jag tog bussen. Jag tog en buss från Cusco till Hydroelectrica där jag gick längs spåret till Aguas Caliente. men åkte med tåget tillbaka nästa dag och bussen tillbaka till Cusco. Läs mer om Machu Picchi på Wiki http://sv.wikipedia.org/wiki/Machu_Picchu.

 

 

I morgon fortsätter äventyret med den sista långa klättringen upp över 4700 meter. Sen är det knappt 100 km nedförskörning till låglandet. Då blir det lättare cykling.

Dag 21-26 Från vinter till sommar på två dagar

Kulturellt och historiskt upplyft av besöket i Machu Picchu och med medicin mot min diarré som hemsökt mig för mer än tio dagar, lämnade jag Cusco. Betalda 32 Soles/13 USD för rummet på El Chullo Compostela för tre nätter och tre frukostar. Ett mycket rimligt pris i min mening. Men det var inte ett bra hostel. Kalla rum och inget varmvatten i duschen.

Från Cusco är det lätt cykling genom”Sacred Valley” i ca 30 km till Urcos. Där tog jag vänster för att komma vidare till Carratera Intersoceanica, just där började också stigningen som varade i mer än två dagar.

Jag klättrade och klättrade, så gott det gick med en fullastad cykel, i min snigelfart 5-5,5 km/t. Efter 80 km jag stannade och var nöjd med min dag. Jag slog tältet bakom en stenmur, gjorde min middag och somnade. Inte mycket för en sömn när lastbilar skramlade förbi natten igenom.

Nästa dag var som den första. Den enda skillnaden var att det gick nedför efter tio kilometer, men sedan var det samma sak igen, klättra, klättra i snigelfart. Vid middagstid började det regna. Där satt jag, vid vägkanten med en fullt riggad köksutrustning försöka laga makaroner med ost. Insåg att det var meningslöst, då regnet var hårt, då hade det också börjat hagla. Jag bestämde mig för att ge upp försöket och fortsatte att leta efter en bättre plats att fixa lunchen på. Efter några kilometer såg jag en bro där jag kunde ta skydd under för regnet. Det var en kall regn. Måste ha varit mer än 3000 meter över havet.

När jag sitter på cykeln är inte mer än mig, cykeln och vägen. Vägen ser inte så brant när jag ser fram emot. Jag vet att det är brant, eftersom det går så sakta framåt. Jag behövde verkligen pusha mig själv framåt. Jag ser bakåt, inser att det är mycket brant på sina ställen. Jag stannade ofta när. Det är högt, säkert mer än 4000 möh, luften är tunn. Jag flämtar tungt, som efter ett 800 meters lopp. Jag biter ihop och kämpar på höjdmeter efter för höjdmeter, jag känner mig sjuk.

Runt tre på eftermiddagen blev jag överraskad av en snöstorm. Jag bestämde mig för att det måste vara tillräckligt med 55 km. Nu hade jag klättrade i mer än 89 km. Stannade bakom en sten för skydd mot vinden. Natten var kall, kanske den kallaste natten på denna resa, minus 7-9 grader.

Jag var klar att ge mig iväg redan halv sju dagen efter. Efter bara 9 km var jag uppe på passets högsta punkt 4715 meter över havet.

Nu började en utförslöpa som varade hela dagen. 100 km nästan konstant nedförsbacke. Från den bitande vinterkylan till varma sommarvndar. I går kväll var tyst och mörkt. Endast sporadiskt ljud av passerande bilar, bussar och lastbilar. Nu en kakofoni av ljud från både stora och små insekter och fåglar. Kan inte namnet på en enda av dem.

På natten regnet började falla i ett ständigt ökande crescendo som efterträddes av åskmuller och blixtar.

Jag har ca 170 km kvar till Porto Maldonado. Planerar att det bör kunna göraspå två dagar. Vaknade redan något före sex. Regnet fortsatte ösa ner så jag låg stilla i mitt tält. Tänkte att regnet slutar nog före nio i alla fall, men nej. Halv tio var jag ändå redo att börja trampa. Det regnade hela tiden. Om målet är 80 km för att klara resterande till Porto Maldonado så måste jag ge mig iväg, tänkte jag. Men det fortsatta att regna. Vid lunch var jag i Santa Rosa. Här stannade jag för att jag var dyblöt intill mitt bara skinn. Jag hoppas regnet slutar. Betalade $6 för rummet på ett hospedaje. 15 kronor för lunch. Regnet upphörde sent på eftermiddagen.

Jag var vaken och klar halv sex. Jag visste att det skulle bli en lång dag för målet var att komma till Puerto Maldonado idag. Jag höll bra fart hela dagen med ett snitt på 17,5 km/h. Det var varmt och fuktigt. Köpte vatten i en stad som såg ut som en gammal vilda västern stad.

 

Jag kom fram efter 9 timmar och 142 km. Nu är jag på Tambopata Hostel och kommer att vara här ett par dagar. Imorgon är en vilodag. På tisdag och onsdag, djungelutflykt innan nästa fas av cykeln äventyret börjar mot Porto Velho.

Jag avslutar detta avsnitt med en film om resan från vinter till sommar i två dagar.

 

Några bilder från Lake Sandoval.

 

The jungle , where is the jungle?
The fruitless search for jungle that no longer exists in Acre

I mitt tidigare inlägg, hade jag kommit till Puerto Maldonado och Tambopata vandrarhem. Dagen efter åkte på en djungeltour som egentligen var en resa till Lake Sandoval. Det var två dagar och en natt. Jag fick se fåglar, insekter, svart kajman, uttrar, en apfamilj. Jag sov i en lodge i djungeln. På kvällen när vi var på sjön för att leta efter kajmaner det började regna. Aj, vad jag frös. Hade inga extra kläder med mig. Hade inte räknat med regn. Kom tillbaka dagen efter. Packade ihop min utrustning. Köpte förnödenheter för tio dagar och somnade tidigt.

Dag 27 – 39 Puerto Maldonado – Porto Velho 1034 km 9dagar

Mitt bankkort fungerade inte när jag skulle betala vandrarhemmet. Panik, var tvungen att använda mitt reservkort och mailade min bank för att lossa spärren. Hoppas det fungerar nästa gång jag jag ska använda kortet. Den här händelsen kom att påverka händelseutvecklingen senare på resan.

Carretera Atlantico Pacifico måste vara en gigantisk felsatsning på integration och handel mellan Peru och Brasilien. Knappast några lastbilar, enstaka bilar och nästan inga bussar eller motorcyklar. Det förefaller mig var att vägen har blivit en lokal transportkorridor i stället.

Vägen skär som en kniv, rak och exakt genom grönskan. Ofta avbruten av skogsskövling för att ge plats för nötkreatur, papaya odlingar, palmolja och liknande monokulturer. De sista tre kilometer till Alerta brann det rejält och röklukten kändes i luften. Förmodligen för att göra plats för fler nötkreatursgårdar.

Cyklingen idag var medium på ansträngningsskalan. Inga långa branta backar, vind lätt bakifrån och temperatur på 30-35 grader Celsius.

Vägen slingrar sig fram. Det finns bara ett sätt och det är framåt. Varje krök varje kulle ger nya intryck och bilder att komma ihåg. Det finns inga vackra bilder. På båda sidor av vägen, är skogen borta, röklukten ligger tung över nejden. Ibland ser jag en rökplym i fjärran och höra motorsågsljud i skogen. Avskogningen fortsätter. Låt mig säga att jag inte vet om det är med myndigheternas gott minne. Det kan vara så. Men jag tycker synd om alla fåglar, insekter, växter och djur som får deras livsmiljöer förstörda.

Vägen går upp och ner. Klättring kan vara upp till 800-1000 meter långa för att komma till toppen. Lutningen är 6-8 grader. Det är fortfarande lätt cykling även om det är 32-37 grader. Måste dricka mycket hela tiden.

Mina fötter brinner i skorna. Den enda lösningen är att kyla ner foten, men jag har inte den lösningen. Mitt vattnet är varmt av solens så jag låter det vara och fokuserar på att komma till Inapari.
Här har jag stannat en timme och ta ut mina skor och kyla fötterna. Har redan cyklat 103 km, och målet är 120 km. Så en timme innan dagens läger. Jag var så varm och törstig att jag drack 2,5 liter öl i en timme här. Anlände till Brasilien före kvällen.

I Peru, har jag försökt fyra olika ölsorter. Cusquena, Crystal, Pilsen och Brahma. Av dessa fyra gillade jag Cusquena bäst. Mycket likt danska och nordtyska öl. Carlsberg Sort och DAB.

När jag kom in i Brasilien så såg jag min första cowboy.

Har fått konstiga sovvanor. Jag somnar före 08:00. Tältet är brännande hett och min sömn oregelbunden. Jag vaknar hela tiden. Det är bara på morgonen när temperaturen sjunkit att jag kan sova bra tills det börjar ljusna vid 05:30. Idag har jag avslutat min frukost, rivit mitt tält och packat väskorna redan på 7:30

Med bra medvind hela dagen hade jag bra fart. Kom till Brasileia (92 km) redan vid ett på eftermiddagen.

Åt en god lunch och fortsatte vidare. Värmen börjar bli besvärligt på eftermiddagen nu. Har börjat använda armvärmare på eftermiddagen för att inte bränna mig på armarna. Jag dricker mängder vatten och cola. Använda min Cola taktik några dagar. Cola taktik innebär att så fort jag ser en bensinstation, en restaurang som jag stanna för en Cola och vila i skuggan. Det blir inte många möjligheter för det finns få sådana stopp.

Efter två timmar efter lunch ser jag en öppen grind. Det är ovanligt för alla fazendas brukar normalt vara stängda. Jag tar en chans och hoppas att jag får stanna här. Ja, jag får stanna. Tältet är rest på en rotunda över ett vattenhål. Jag har ett tak över mitt tält. Jag har blivit inbjuden till kvällsmat och kunde duscha.

Något förvånad, jag vaknar upp och se solen gå upp 7:50. Igår var det 05:50. Inser att jag glömt att ändra tiden på klockan till Brasiliansk tid. Jag var uppe innan solen dök upp över trädtopparna och iväg ganska snart efter de vanliga morgonbestyren. Denna dag var liknande den föregående. Min oro som upptog större delen av dagen handlade om mitt vatten skulle räcka. Hade knappt en liternär jag började cykla. Eftersom det finns barmhärtiga samariter elleränglar så kom jag till avfarten mot Xapari efter knappt två timmar.

 

Jag fyllde mina vattenflaskor. Nu hade jag nästan åtta liter vatten, men det försvann snabbt. Som tur var så kom jag till en vägrestaurang efter 85 km. Passade på att fylla upp igen. Två kalla Cola och fortsatte. Nästa stopp kom efter 110 km, återigen två kall Coke.

Nu hade jag cyklat 122 km och nådde en liten by utan namn. Jag har sett en oanvänd restaurang som tycktes vara stängda.  Den tyckte jag var ett bra ställe att sova på.  Det visade sig lite senare på kvällen hamnade jag mitt i en högmässa. Intressant erfarenhet, även om jag inte förstod ett ord. Men jag kände igen liturgin, det var vittnesmål, erkännanden, musik och halleluja rop.

 

Landskapet är densamma. Fazendorna sträcker ut sig på båda sidor av vägen. Nu inser jag det vansinniga att använda värdefull mark till improduktiv köttproduktion. Det finns inte många djur per kvadratkilometer. Idag såg jag min första trafikolycka. Det var en lastbil lastad med öl som uppenbarligen kommer i alltför snabbt i en serie av kurvor. Tyvärr fick jag ingen öl med mig. Idag fick jag också min första punktering. I Senador Guiomard köpte jag mat mig för de kommande fem dagar till Porto Velho.

Här ett exempel på skogsskövlingen kan se ut.

Det mulnade på framåt kvällen och jag såg att det skulle bli regn under natten. Hittade en övergiven fotbollsplan med något som gav mig skydd från regnet. Det blixtrade vackert på natten och regnet piskade mot tältduken.  Jag hade det ändå ganska mysig där i mitt tält. Tittade ut genom myggnätet på skådespelet.

Dagen började med regn. Jag började sent, ca 8.30, ovanligt sent att vara mig, mellan regnskurarna. Regnet var som en normal svensk sommarregn, 16 i luften och varmt vatten. Efter 40 km kom jag till avfarten till Acrelandia. Det fanns en stor servicestation. De hade även tillgång till Internet och jag fick några meddelanden till Sverige. Här satt jag i tre timmar väntar på regnet att sluta. Dagens cykling slutade halv sex. Då hade jag cyklat 111 km denna dag.

Allt är densamma. På den sjunde dagen vilade Gud skapelsen, står et i Bibeln. I Rodonia av allt att döma måste han ha satt skapelsen på repeat redan andra dagen. I fem dagar har alla varit samma, fazendor, hästar, kor. Dagens huvudtema har varit GoPro kamera. Varje timme ungefär en minut, har jag filmat vägen framför mig. Efter 110 km kom jag till korsa Rio Madre de Dios. Lite överraskande eftersom jag hade förväntat mig en bro. Nu var det en färja. Nu är jag i Abuna efter 125 km.

Titta gärna på filmen. Den är lång och ganska tråkig, så var den dagen också.

 

Dumt, på gränsen till vansinnigt, bestämde jag mig för att stanna i Abuna. En dum beslut. Det var dumt eftersom det var varmt, trafiken rullade förbi mig på knappt 60 meter från min madrass som var i en brandskadad byggnad i mitten av “stripen”

Huset bredvid där jag hade mitt “läger” var upplyst och tänt på insidan. Nyfiken, gick jag över för att se vad som pågick. En man förklarade att det var en Museet och han var där som en vakt. Intressant, tänkte jag, och såg in i byggnaden. Tom – det var helt tomt. Ett museum utan något att visa. Låter det inte som performancekonst?

Dagens mål var 125 km till Jaci Parania. Den ändlösa raka vägen som skar genom landskapet hjälpte inte, tvärtom. Kvicksilvret kröp sakta uppåt allteftersom dagen fortskred. Termometern visade 43 grader när klockan var två på eftermiddagen. Min andra punktering kom vid middagstid. Det tog mig 35 minuter att byta slang. Punktering nummer tre kom senare under dagen. Hade kanske 7 km kvar till Jaci Parania men inga fler innerslangar. Alla tre har använts och ingen reparationssats. Fick stopp på en lastbil några minuter och kunde ta mig till staden på så sätt. Här fann jag en cykelaffär som lagats alla tre slangarna. Bytte till mitt reservdäck för att undvika fler punkteringar. Nu har jag stannat strax utanför centrum i en park vid floden och fortsätter i morgon mot Porto Velho.

Jag lämnade Jaci Parana med målet att komma till Porto Velho. Dit var det bara 90 km så jag räknade med en kort dag i sadeln. Kom till en rondell i Porto Velho som jag (trodde) identifierat på Google Map. Men det var fel rondellen så här kom jag lite vilse. Frågade mig fram för att hitta till mitt förutbestämda hotell och efter 20 minuter kom jag slutligen till hotell Ecos. Här finns Internet, AC i rummet och en stor frukostbuffé och tvättstuga. Här ska jag stanna i tre dagar när nästa etapp börjar. Något som jag sett fram emot, med stor respekt och vördnad för vad som är en stor utmaning. 888 km till Manaus. Räknar med att det tar 9-10 dagar. Vägen är delvis i dåligt skick. Enligt vädersidorna på Internet så kommer det att regna nästa vecka.

Dag 40 – 49 Porto Velho – Manauas

Något som jag sett fram emot, med stor respekt och vördnad för vad som är en stor utmaning. 888 km till Manaus. Räknar med att det tar 9-10 dagar. Vägen är delvis i dåligt skick. Enligt vädersidorna på Internet så kommer det att regna nästa vecka.

Föreställ dig ett diagram med x-axeln som tid/avstånd och Y-axeln som svårigheter. Då kan du rita en linje som ser ut som ett inverterat V, men lite mer förlängd. Så är det att cykla mellan Porto Velho och Manaus. Det börjar bra med en bred asfalterad väg. Efter ca 50 km efter T- korsningen vid Humaita börjar den besvärliga delen. Följande tre dagar framåt kulminerar eländet och utmaningen. På en sträcka av mer än 150 km finns inga byggnader eller människor förutom en Pozada med en vresig gubbe. Efter Rio Purana blir vägen återigen asfalterad och lätt att cykla till Manaus. Men låt oss börja från början i detalj.

Innan jag lämnade Porto Velho ville jag ta bilder av de två turistattraktioner i staden ståtar med, torn vattnet Caixas D ‘agua.

och den oanvändbara järnvägsstationen Estacao da Ferrovia

Eller så finns det ett tåg som inte går någonstans. Ett exempel på brutna drömmar och visioner.

Det finns inget annat att titta på förutom strandpromenaden med utslagna människor, sopor och den smutsiga floden. Så jag tog mina bilder och skyndade vidare genom staden och började trampa mot Manaus. Men jag kom inte långt innan jag var tvungen att hoppa av cykeln. Bron över Rio Madeira är ännu inte klar så jag tog färjan. Här i min naivitet trodde att nu skulle djungelgrönskan finnas på båda sidor o vägen och vägen förvandlas till ett hjulpar. Men jag var så fel, men det skulle bli så längre fram. Något du kommer att få läsa mer om senare.

i

Vid 42 kilometers markeringen kom jag till en vägstation. De skrev upp alla bilar som passerade förbi. Varför jag fick aldrig någon aning om. Här blev jag inbjuden till lunch och fick några ord av varning

Se upp för jaguarer och indianer. Stanna vid övergivna hus med staket över natten. Jaguar kan rivas, indianerna kan tvinga dig att betala vägskatt. Betala indianerna, men ta inga bilder, då blir de sura. Vägen framåt är inte asfalterad och lerig var också ett råd som jag fick.

På eftermiddagen, kom jag till en vad jag trodde var en öppen restaurang. Sen såg jag skylten Vende Se, Till salu. Det fanns absolut ingen verksamhet där. Duschen fungerade trots allt så jag tog en icke kylande dusch. Men redan efter 101 km en annan restaurang som var öppen. Här stannade jag för natten. Mitt sinne vandrade runt när jag vilade under ett träd bredvid deras cafeteria. Hoppas nästa dag kommer att vara lite mer spännande än denna dag, tänkte jag för mig själv.

Det började bra och slutade bättre. Däremellan är det detta som hände. Det var en händelserik morgon. Tristess faktor borde ha varit hög, men jag gillade den situation som jag var i. Det var varmt, vägen inbjudande och lätt att cykla och jag fick se riktiga djungeln, Kom till nästa vägkontroll station och blir bjuden på en kopp kaffe. Plötsligt, två cyklister kom från norr. Självklart, vi börjar prata och snart jag kommer att höra på bruten franska / engelska att de började i Ecuador, Quito, cyklade genom Colombia och Venezuela till Manaus. Att de tog en båten Manaus till Humaita för de hörde att vägen var för farligt att cykla Vi får se, tänkte jag. De var på väg till Bolivia och Chile, Patagonien. Nåväl, jag lämnde fransmännen bakom mig, tyckte de var lite messiga.

Mörka moln tornade vid horisonten norr och vinden ökade. Tydliga tecken på annalkande dåligt väder. Desperat, började jag söker skydd från det kommande regn. 10 minuter innan regnet kom jag såg en bar. Där sökte jag skydd och passade på att värma upp en förpackning med nuddlar för lunch.

 

Efter regnet hade passerat fortsatte jag. Till slut kom jag till en rondell som var vägen till Humaita och Labrea. Om du någonsin cykel här, ta vänstersväng här. Vägen var fortfarande i gott skick, men efter 8 km väg började ett vägbygge som gjordes av ingenjörstrupperna. Ja, bra användning av de väpnade styrkorna i Brasilien. Plötsligt blev vägen oframkomlig, ojämn, lerig och guppig. Jag började förstå vad jag skulle ha framför mig. Detta vägarbete varade i 7 km till T-korsning mot Manaus Nu uppskattade jag min dämpade framgaffel. Jag slutade där, inte långt från en bar. Manaus 620 km, står det på en stor skylt över vägen.

Hittade en asfaltsbit som jag delade med myrorna.

Efter en varm occh svettig natt fortsatte jag. Vägen var fortfarande asfalterad här.  Skylten var knappt läsbar men det är 640 km till Manaus.  När jag cyklat några timmar ser jag en cyklist komma mot mig. Det var Mark Brady rån Brightion, UK på vät till Santiago, Chile.

 

Vi stod där i mitten av vägen och pratade gott och väl över 20 minuter, tog bilder av varandra och för varandra. Jag fick värdefull information om vad jag hade framför mig och gav honom tips på boende och annat som han hade framför sig. Jag fortsatte, nu har asfalten tagit slut ovh ersatts av packad lera. Nu hade jag fyra dagar framför mig med dåligt väglag och hög luftfuktighet. Jag stannade i Acará för lunch. Som ni kanske förstår att det finns inte mycket trafik på vägen så när jag mötte två stora vita 4×4 bilar som såg konstiga och hade en karta på sidan så jag måste bara stanna upp och fråga vad de gör där. Det var fyra äldre från Australien som var på väg söderut. De hade färdats i andra delar av världen och nu var på väg genom Amazonas till Patagonien. Jag sa att jag tänkte, galen för att köra bil när de kan cykla och de argumenterade för motsatt uppfattning. Vi enades om att vi har olika preferenser och önskade varandra lycka till. Vägen blev snabbt sämre och sämre. Undrar hur detta kommer sluta?

Många har rått mig att sova på Embratel stationerna som fanns utmed vägen Därför har jag stannade vid en sådan vid stationen 535 km som är skrivet på skylten hänger på grinden. Den säger också att det är tabu och mycket farlig. Taggtråden har tagits bort av tidigare nattgäster så det verkar vara ett hot utan betydelse.

 

Natten var varm. Jag låg på min madrass under en stjärnklar himmel och tittade upp på stjärnbilder jag inte känner igen. Jag är på södra halvklotet. På andra sidan vägen finns ett skolhus med en skollärare med familj. Hoppas han ger mig vatten för ytterligare två dagar, tänkte jag.

Det är ungefär 30-40 km mellan stationerna och jag hade kommit till den andra stationen redan 01:00. Jag åt min enkla lunch och siktade på nästa station, ca 35 km bort. Mitt vattenförråd sjönk i en snabbare takt för värmen var bedövande. Nu hade jag knappt en liter kvar. Jag fyllde upp två flaskor i en damm och bad en kort bön att vattnet var säkert. Mörka moln tornade upp sig vid horisonten. Hoppas jag kommer till en bra plats att sova på innan regnet kommer.

Plötsligt ser jag två män i en byggnad. Byggnaden är kanske en överdrift. Halmtak och stolpar i varje hörn. Kanske de har vatten. Jag fyllde en flaska med 2 liter. Nu öppnade upp himlen så lika bra jag stanna här, tänkte jag. Det var redan fyra på eftermiddagen.

Jag fick aldrig veta de de hette. En av dem, ägare var ganska roligt. Allvarligt, såg han mig djupt i ögonen och talade med allvarlig röst på portugisiska. Vad han sa vet jag inte, men jag håller med honom till hundra procent. Jag nickade och sa ja ja ok ok hela tiden.

Det fanns ingen elektricitet, inte ens en generator, så ficklampor användes under kvällen. Jag fick också en som ett minne eftersom jag inte hade någon. Vi gick till sängs redan vid klockan åtta på kvällen. Då hade det varit mörkt i två timmar. Halv fem stannade en bil på vägen och vi hade ett besök. En av killarna skulle åka till Humaita. De åkte halv sex, en kvart senare var jag också på väg.

Ibland är det en lång bit av asfalt, ibland är det sand, ibland torkad röd lera, ibland är det mjuk sand. Ibland är det allt i en kombination. Det har varit så här hela dagen. Det har varit en hård dag. Långa sektioner vägen är praktiskt taget obefintlig och omöjligt att cykla. Enligt de jag tillbringade natten med, är det mer än 160 km utan ett enda hus eller människor. Total ödemark. Jag hade 12 liter vatten med mig när jag började och är nere på 4 liter nu.

 

i

I ett tidigare inlägg klagade jag att det inte var en djungel. Men det var det. Grenar hängde över vägen. Vägen hade smalnat av till tre meter. Värmen var otroligt bedövande varm. Ibland heta vindstötar som nästan knockade mig.

Idag såg jag en jaguar passera över vägen. Ganska långt ifrån mig. Den var kanske 60-70 cm lång. Lite senare såg jag två apor klättrade upp i ett träd.

Det har varit en kamp i dag mellan mig och vägen. Vägen försökte bryta ner mig. Gav mig ingenting gratis. Men jag gav motstånd. Varje meter var en meter närmare Manaus. Långa stunder var vägen knappt oanvändbar. Varje bäckpassering en besvikelse. Måste gå av cykeln och leda den över bron eftersom det var riskabelt att cykla på en bräda 20 cm bred med glipor där hjulet kunde fastna.

Ingen kan cykla här under regnperioden, november till mars.

Jag hade cyklat i 11 timmar då jag mötte en bil. Jag fick kallt vatten och uppmuntrande ord. ”Det finns en by längre fram var information jag fick. Du bör hinna dit innan det blir mörkt.” Jag trampade på eå fort jag kunde. Det började mörkna och fortfarande ingen by. Mörkret kom innan jag kom fram. Så ajg stannade i djungeln vid vägen. Gjorde en liten eld och somande in. Senare på kvällen hörde jag musik. Det visade sig senare att hade jag fortsatt i tio minuter had jag varit där.

Knappt 2 km, det är hur nära jag var att kunna dricka en kall öl. En öl som jag tänkt på i fyra dagar. Det var en färja som skulle ta mig över floden. Jag rullade in på den rostiga färjan och såg mig omkring efter kaptenen, ingenstans. Det var söndagsmorgon strax före 7. Kanske lite bakfull efter lördagskvällen. Inget konstigt med det. Satt där i mer än 40 minuter innan kaptenen dök upp och körde mig till andra sidan. Hade det inte varit för den bilen och tre motorcyklar på andra sidan tror jag inte att han hade kört mig över. Knappt fyra minuter tog det. Lång väntan för nästan ingenting.

Mitt vatten var nästan slut så det första var att köpa vatten. Köpt med mina 3×1,5 liter och fortsatte vidare mot Manaus. Nu var vägen bred och asfalterad. Visserligen fanns det hål lite här och där så jag cirklade omkring på vägen alltid på jakt efter den bästa asfalten. Allteftersom dagen gick så blev vägen bättre och bättre. Kan brasilianska ingenjörskåren och att det finns en förläggning i djungeln ha något med det att göra? Från deras förläggning var det bra väg. Mitt vattenförråd sjönk snabbt utan en chans att köpa något. I ett skjul, fick jag 4 liter kallt vatten av en gammal man.

Ofräscht, känslan av att dricka 40 gradigt vatten när man är törstig och allt du har är det här varma vattnet. Prova själv att dricka när du står i duschen. Så det var med andakt jag köpte två iskalla Coca-Cola i Rio Purana. Den första tog jag in en klunk och andra njöt jag längre och långsamt. Nu hade jag två dagar kvar till Manaus.

Jag kom till Careiro efter 47 km. Köpte en tidig lunch. Provianterade för kvällsmat och frukost i en Mercado. Min plan var att ta det lugnt och cykla 80-90 km per dag. I horisonten tornade mörka moln upp. Jag stannade vid en vägbar, som drivs av en berusad bartender. Bara i Brasilien, en halvnaken berusad barägare halv tio på förmiddagen. Köpte en kall Coca-Cola av honom, trots ihärdigt försök att erbjuda mig kall öl. Ägaren sa jag kan använda hans dusch för att kyla ner mig lite om jag vill. Jag accepterar hans erbjudande. Jag skulle inte göra det, visade det sig. När jag klädde på mig efteråt glömde jag mitt tändstål och kompass som jag har hängande runt halsen. Men jag kom ihåg det sju timmar senare.

 

Jag gillar tropiskt regn. Jag gillar dem eftersom de är intensiva men kort. Det är den enda anledningen. Detta varade i ungefär 45 minuter. Jag satt där under mitt läckande tak, spann och väntade ut regnet.
Jag fortsatte trots de mörka molnen och åskmuller i fjärran. Efter en timme, blev molnen mörkare och mörkare och vinden ökade i styrka. Måste hitta ett skydd och det snabbbt, insåg jag. Paniken var nära. Var? Där inte bra men det bästa så långt jag kunde se. Det var rätt beslut för knappt 30 sekunder senare bryter regnet ut. Regnet bokstavligen öste ner. Jag skulle lätt kundat tvättat håret med schampo och skölj bort det som jag var i en dusch. Mitt minimala skydd var inte mycket hjälp, men det var det bästa jag kunde åstadkomma .

Jag fortsatte och kom till en Emratel station där jag stannade. Det är nu inser jag att jag har glömt mitt tändstål och kompass. Lyckligtvis har jag också en gaständare med mig, varför vet jag inte, jag som inte ens röker.

Denna station användes som bas av tre unga killar som arbetat med underhåll för Emratel. Jag förstod genom att titta på deras utrustning som var i bilen. På kvällen försvann de några timmar, men kom hem runt elva på natten Då hade jag redan försökt att sova några timmar. De gillade samba musik och speciellt tre låtar som de spelade om och om igen till midnatt. Sedan blev det tyst.

Allteftersom jag låg där i min madrass blev jag mer och mer irriterad över att jag var så slarvig igår. Nä något måste göras, tänkte jag. Det kan inte vara mer än 12-13 km till den där baren. Jag var tvungen att gå tillbaka och hämta mitt tändstål. Jag sov dåligt på grund av hettan. Omöjligt att sova när fåglar, grodor och insekter gör alla typer av ljud. Gav upp försöken att sova klockan fyra och går upp efter en timme. Sedan innan sex och solan knappt kommit upp över trädkronorna var på väg i motsatt riktning än den avsedda, den mot Manaus. Det var inte 12-13 km, det var 20 km till den plats där jag glömde mitt tändstål. Det hängde där, där jag lämnade den. Jag vände cykeln och fortsatte mot Manaus. Nu 89 km kvar i stället för 69 som var utgångspunkten. Det tog mig 2 timmar och 10 minuter att komma dit och tillbaks till stationen där jag sov.  Jag fortsatte dock utan att stanna.  Landskapet blev intressantare med små byar som låg i strandkanten. Manauas kommer närmare. Min energi började ta slut. Farten sjönk mer och mer. Varje möjlighet till paus togs till vara. Köpte Coca-Cola på många ställen. Men till slut, kom jag till färjan som skulle ta mig över Amazonas till hamnen i Manauas.

.

Resan tog åtti minuter. Jag satt inne och somnade sittandes där. Sov i tjugo minuter.

Från hamnen till Manaus Hostel är det ca 10 km. Jag hade scoutat rutten på Google Maps och det var lätt. Följ huvudvägen till den stora rondellen. Rakt fram genom rondellen tills jag ser en Ecuador bensinstation på vänster sida. Sväng vänster där. När jag kommer till en park, ta av alldeles intill längst bot till vänster. Rätt på, jag är framme. Och det fungerade. Kom hit bara sådär. Nu ska jag stanna här i fyra dagar. Jag har ett rum med AC, 10% dyrare men bättre för mig. Jag var ensam i rummet med 4 bäddar.

Dag 50-53 Manauas

En dag tog jag min kamera och promenerade omkring i Centro Historica. Jag tycker om att ta bilder på hus. arkitekturen här i Manaus är intressant med vackra former och färger. De flesta husen är från sent 1800-taleller tidigt 1900-tal

 

En dag följde jag med på en utflykt på Amazonas. Det var en sådär upplevelse. Vissa saker var fantastiska andra bör vi helst glömma. Här är några bilder från den dagen.

 

 

 

 

Dag 54-61 Manauas – Boa Vista

Nöjd med mina fyra cykel fria dagar jag lämnade Manaus och fokuserade på att få till Boa Vista, den nordligaste staden i Brasilien och närmast gränsen med Venezuela och Guyana. Det är cirka 780 km där och jag räknar med 7-8 dagars cykling.

Vägen mellan Manaus och Boa Vista är inte den mest intressanta eller hisnande att cykla eller köra bil, för den delen, kan jag tänka mig. Ofta bra asfalt, inga kurvor bara en rak väg som sträcker sig rakt fram mil efter mil.

Manaus är en stor stad. Det tog mig mer än en timme att komma ut ur staden. Vägen rullar upp och ner går som en stor våg av jord i en oändligt raksträcka till horisonten. Jag stannar ofta för att köpa kall Coca-Cola. Här stannade jag för att kyla av mig i bäcken.

Här stannade jag för en lunch. Detta är en typisk brasiliansk självbetjäning. Det kostar 8-12 RS. På denna betalade jag 10 Rs för ris, bönor, spagetti, sallad,kyckling, gris och nötkött. Och självklart en öl till detta.

Jag hade cyklat 90 km före fyra på eftermiddagen. Jag närmade mig Presidente Figuerora. Funderade på om det fanns ett billigt hotell där.  Det gjorde det inte så jag fortsatte några kilometer till.

 

Ett bra ställe att dricka öl på. Några kilometer utanför Presidente Figuerora.  Strax efter att jag började leta efter en plats att sova på och hitta denna Cashiorea di Asrama. Här är jag sover i sin inkörsport under tak. Tur eftersom senare på natten regnet började ösa ner.

 

Se hur vägen sträcker ut sig så långt ögat kan se. Ser ni bilen långt därborta?

Det var brännande het nu. Åskan mullrade framför mig. Det såg återigen ut att bli en regnskur på eftermiddagen: Dagens uppgift var att nå platsen för indian reservatet Waimiri Atroari. Enligt rykten på Manaus Hostel måste man ha ett gällande tillstånd att passera reservateet med cykel. Jag ignorerade detta och tänkte att det löser sig senare. Vad som är sant är att ingen trafik är tillåten mellan halv sju på kvällen till halv sex på morgonen.

Jag stannade 500 meter från infarten och slog upp tältet vid vägkanten. Men jag var inte ensam. Jag fick sällskap av fem långtradare som också väntade på morgonen. Det är 126 km genom reservaten och det gick inte att stanna där. Jag var “tvungen”  vara igenom reservatet innan det blev mörkt.  Redan halv fem startades lastbilarnas motorer och förarna förberedde sig.  Jag lämnade min sovplats klockan sex och åtta timmar senare hade jag cyklat 126 km.

Efter ungefär en timme mötte jag dessa tre unga människor på väg söderut. Lägg märke till deras packväskor. Vem säger man behöver dyre tyska vattentäta sådana?

Jag stannade för lunch vid vägkanten. Jag blev uppmärksammad av en bil med några ledare med ungdomar. Efter jag lovat att ta med mig mitt spräp så försvann de utan fler kommentarer.  Uppenbarligen så är de medvetna om betydelsen att skydda regnskogen och inte skräpa ner.  Något som dessvärre var sämre med utanför reservatet.

Den gröna djungeln stod som en vägg på båda sidor av vägen. Tät och ogenomtränglig.

Jag blev besviken över att se att landskapet längs BR-174 hade förlorat all tillstymmelse till den mäktiga regnskog som måste en gång varit. Norr om reservatet, är motorvägen flankeras av fula områden med skövlad skog, utspridda ensamma palmer i en svag slags hyllning till skogens forna glans. Där en gång jaguarer strök och apor svängde genom trädkronorna var det nu djurbesättningar av de nya kungarna i djungeln: Nötkreatur.  Under de senaste 20 åren eller så, har antalet nötkreatur i Amazonas djuren mer än fördubblats till nästan 60 miljoner, mer än i Kanada och Australien tillsammans. Enligt vissa uppskattningar så är det mer än 20.000 kvadratkilometer tropisk regnskog som försvinner varje år för att skapa betesmark.

Förstörelsen av regnskogen, påskyndar uppbyggnaden av skadliga växthusgaser i atmosfären, är långt ifrån bara en miljöfråga. Minst en fjärdedel av receptbelagda läkemedel i Nordamerika härrör från växter, men mindre än fem procent av världens tropiska växtarter har analyserats för deras terapeutiska potential. I Amazonas, där en hektar skog kan innehålla mer än 1000 arter av växter, och där arter tenderar att utvecklas särskilt potenta gifter för att överleva i en sådan konkurrens ekosystem. Det uppskattas att 15 procent av Amazonas regnskog som redan förstörts representerar permanent förlust av tusentals potentiella livräddande läkemedel.

Jag kom igenom efter 8 timmars intensiv cykling. Djungel runt mig. Det var fantastiskt. Här stannade jag för en sen lunch.

Jag fortsatte mot stadens centrum. Stannade på övergivna Morenas bar. Återigen stoppad av ett skyfall på eftermiddagen.

Här var jag bara tvungen att ta en bild. Överraskad hur mycket de hade byggt om vägen för att få rätt lutning. Lägg märke till telefonstolpen som de inte flyttade, intressant.

Jag hade 140 km kvar till Roroinapolis. Mina brasilianska pengar var slut. Var kan jag hitta en ATM som fungerar? Dagens stora fråga.

Jag passerade ekvatorn. Stannade, tog en bild. fortsatte.

Jag kom till Rorainopolis men det var en hård dags arbete. Jag letade efter en plats att ta ut pengar på. First Bank fungerade inte. Jag cyklade till det största hotellet jag kunde se, hoppades att de accepterade MasterCard. Nej, Mastercard fungerade inte. Cyklat tillbaka till centrum. Bank två fungerade inte heller. Bank tre, Barnesco, fungerade så jag fick mina pengar till slut. Jag stannade på Hotel Parana. 50 Rs per natt, frukost ingår.

Motorcykeln är ett populärt transportmedel i denna del av Brasilien. Ofta med passagerare eller varor av olika slag. Otroligt hur mycket det får plats på en motorcykel.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Samma väg som tidigare men ett annat foto på en annan plats. Som sagt, inte mycket till förändring.

Idag har jag cyklat 99 km. Jag såg detta övergivna hur och bestämde mig för att stanna här. Den vänstra dörren är mitt “rum”Omkring 200 meter från mig är Dodes bar. Om du någonsin har vägarna förbi här bli inte förvånad om de säger att det är stängt. Jag gick dit, gick fram till disken och bad om en öl. Den är slut, sade han. Tja, ge mig en Coca-Cola då. Nej dom är också. Jag gick till huset bredvid som var en typ av närbutik. Samma frågor, samma svar.

Det var en tryckande värme som förebådade regn. cyklingen var händelselös. Det enda som hände var att jag stannade och justerat bakväxeln, efter 39 km. Lite senare fick jag punktering. Jag byttte snabbt slangen. Plötsligt stannar en bil och föraren frågade om jag behövde lift. Jag avböjde artigt. Jag sa att allt var ok. Det hände många gånger att bilar stannar och frågade om jag behövde hjälp.

Ett kraftigt regn stoppade mig efter 84 km. Jag stannade för lunch under ett regn och solskydd, eller var det en sol och regnskydd? Inte viktigt. Svarta moln tornade vid horisonten öster om mig. Men jag ska norrut. Vinden var nordlig så egentligen borde stormen passera, till höger om mig. Jag tvekade länge. Tur för mig eftersom plötsligt vinden vände till öst och regnet kom. Det var ett bra beslut att stanna kvar. Efter en timme var det över och kunde fortsätta. Jag passerade Caracaraí Där  jag stannade för att köpa mer proviant och godis. Efter knappt en timme, kom jag till Iracema, där stannade jag under detta oöppnade vägbaren med tak där jag satt upp mitt tält i mörker.

 

Regnet kom tillbaka under natten och med regnet kom myggorna. Dessa små irriterande insekter som gör mina kvällar och nätter till en plåga. Och sedan alla dessa myror som kryper och krälar över mig. Så trött på dessa ointressanta djur.
En dålig bild då linsen var täckt av fukt. Huvudvägen till Boa Vista.

Efter några timmar kom jag då äntligen till Boa Vista. Det var monotont väg från Icarema. Här har jag stannade på hotell Ferrari. Jag har tillgång till en pool, AC i mitt rum och frukost ingår. Detta är inte det billigaste hotellet i staden. Men jag behövde verkligen att kyla av mig i poolen.

 

Dag 62 – 73 Från Boa Vista till Ciudad Bolivar, med Angel Falls

Efter två svala nätter på Hotell Ferrari lämnade jag Boa Vista.  Nu är det bara två dagar kvar till jag kommer till Venezuela. Det tredje och sista landet på den här resan.  Jag gjorde inte så mycket i Boa Vista. Berodde nog på att jag tyckte det var varmt ute.  Sov mycket, åt god mat, drack mycket öl. Hann med att promenera till stadens turistattraktion, strandpromenaden.

 

Boa Vista är en stad och kommun i norra Brasilien och är huvudstaden för delstaten Roraima.  Den är belägen vid floden Rio Branco, en biflod till den större Rio Negro, som i sin tur når Amazonfloden.  Boa Vista är den nordligaste större staden i Brasilien och kommunen har cirka 300 000 invånare. Staden grundades den 9 juli 1890 under det fulla namnet Boa Vista do Rio Branco. Staden blev huvudstad för det federala territoriet Rio Branco år 1943, som blev det federala territoriet Roraima 1962.

Efter två nätter fortsatte jag mot gränsen.

Första dagen kom jag till till Amajari,  Sov i den vänstra byggnaden som såg lite övergiven ut. Till höger, den gröna byggnaden, fanns en restaurang som var öppen.

En bil förare stannande för att prata med mig.

Nästa dag kom jag till Pacaraima, gränsstaden till Venezuela. Det var en lång stigning till staden. Jag hade kommit till Gran Sabana. Här stannade jag för lunch, bytte till mig Venezulanska pengar. inte tillräckligt och köpte mig en hängmatta.

Passeringen gick smidigt och snart var jag på väg mot Santa Elena de Uaren. Där hade jag redan hittat Backpacker hostel & tours. Ägd av en tysk.

Jag stannade två nätter i Santa Elena de Uaren. Santa Elena är utgångspunkten för många vandringar i Roraima.   Backpacker tour är ett alternativ så gott som alla de andra i staden. Jag passade på att boka en tre dagars resa från Ciudad Bolivar till Angel Falls för bra pris på 8500 Bolivar eller under 110 euro.

Utsikten från tältöppningen. I fjärran såg jag blixtrar som inte tycktes komma mot mig. Det regnade den natten. Jag vaknade när det började ljusna. Gjorde iordning min frukost och satt i sadeln redan halv sju.

Dagen var händelselös tills jag träffade Dominique, på sitt andra år av en jordenruntcykling (http://onebikeoneworld.com/ ).

Vi pratade länge. Han var på väg söder möt Brasilien och Franska Guyana för att komma till Belém. Han berättade för mig att bakom honom var Pablo och Otto, en tysk och en japansk cyklist. Jag såd dem inte när jag fortsatte. Förmodligen de hade pausat så jag såg inte cyklarna.

Mitt glädjefyllda lättsinniga humör genom i Gran Sabana avslutades med en skarp sväng, hårt knutna händer som kramade styret till ett gytter av barer, hotell och restauranger som oinspirerat kallas Kilometer 88, eller Las Claritas.

Trodde inte jag skulle stanna där, men det började bli mörkt. Jag betalade 500 Bolivar för ett rum. “Hotel på bilden”  Ett överpris men jag var för trött letar efter ett billigare boende.

Många har pratat om Las Clarita som en farlig stad. Det är en stad befolkad huvudsakligen av minieros (alltså gruvarbetare). Detta område har stora fyndigheter av material såsom guld och diamanter. Gissar att en hel del minieros inte kan hantera trycket och börjar dricka öl och sprit istället. Jag köpte några öl och blev omedelbart uppmärksammad genom min cykel. När jag berättade för en ung man som kunde lite engelska vad jag höll på med möttes det med stor uppskattning.

Jag fortsatte mot Ciudad Bolivar med nya vyer och nya intryck. Jag träffade några motorcyklister. Den första var en tysk på väg till Bolivia och övervägde Transamazonica. Han hade malaria och såg mycket sjuk. Fortsättningen av cykling mot Ciudad Bolivar var inte något som kommer att gå till minnen. En väg, jag , en cykel och monotoni. Jag stannade i i Tumaremo där jag köpte några öl. Till min förvåning fick jag ytterligare två av butiksägaren när jag berättade för honom om min resa. Berättade är kanske inte rätt ord. Med i en obegriplig blandning av spanska, portugisiska och engelska så förstod han att jag hade cyklat från Lima och var på väg mot Caracas.

Dagen därpå mötte jag Nadia och hennes make på en HD. De har kört runt i USA under två år. Med längre paus för att åka hem till Tjeckien för arbete. Jag stannade i El Cintillo, en liten obetydlig by på vägen. Jag frågade polisen som var i tjänst om jag kunde slå upp mitt tält bakom hans polisstation. Den blåa tunnan är vatten reservoaren till polisen, den vita byggnaden är polisstationen.

Denna dag var en av de längsta på denna resa. Jag hade vinden i ryggen och kom till Upata någon gång på eftermiddagen. I Upata köpte jag lunch på denna plats.

Det fanns gott om tid att fortsätta och jag blev rekommenderad av en polisman att ta Autopista till Ciudad Guyana. Ok, jag tog vägen, även om mitt första val var en annan. Jag kom till Ciudad Guyana efter två snabba timmar. Men det var sent nu. När jag kom till Porto Ordez det var inte många minuter av dagsljus kvar. Av Dominique ficik jag rådet att gå till en cykelaffär i ett stort köpcentrum. Ägaren skulle hjälpa mig med boendet. Tyvärr var han inte inne så det blev inget av den. Vad ska göra ? Det började mörkna och bara massa hus överallt. Inga fält eller träddungar. Jag fortsatte frenetiskt för att komma ut ur staden för att söka efter en plats för mitt tält. Slutligen såg jag en eventuell camping. Ett dike med sopor, några hundra meter över ett fält med stora stenar och lera. En skogsdunge som jag tyckte var tillräckligt långt från vägen. Men det visade sig senare att det var också en lund som har bränts för odling. Överallt sot. När jag slog tältet och lagade min magra kvällsmat var det redan mörkt. Dagens etapp var ca 160 km. Jag hade slagit upp mitt tält rakt under inflygningen till flygplatsen.

Om gårdagen var ovanligt lång så var nästa dag en av de kortaste, 96 km till Ciudad Bolivar. Jag kunde varit där redan om jag inte pausat så ofta. Hade fått olidligt ont i foten. Till råga på eländet fick jag punktering 30 km från Ciudad Bolivar.

Så småningom Jag kom på Posada Don Carlos och kunde checka in utan problem.

 

Bilder från Ciudad Bolivar

Efter att ha vilat på Don Carlos i två dagar, tog jag en taxi till flygplatsen för att flyga till Canaima för att titta på Angel Falls, Salto Angel, som det heter på spanska. Fram tills dess var dagarna fyllda av ett letande efter ett däck till cykeln. Jag bytte ju däck där bak i Las Claritas. Men var lite orolig att framdäcket inte skulle hålla hela vägen till Caraccas. Hittade inget däck. 29″ har inte nått Venezuela ännu.

Vi började äventyret i Cainama med att relaxa i lagunen. Efter lunch tog vår guide oss till ett vattenfall i närheten. När vi tittat på vattenfallet ovanifrån gick vi till fallets nedsida. Där fanna en passage bakom fallet. ”Se till att skydda er elektronik” sa guiden. Jag tog mitt regn/vindskydd som skydd mot vattnet. Men det var ju värdelöst. Där förstörde jag min kamera. Den dränktes. Därför finns det bara rörliga bilder från Venezuela.

Vi gick tillbaks till hotellet där vi fick en god middag. Efteråt gick gruppen till Cainamas enda nattklubb/diskotek. Visade mina marenque talanger på natten.

Uppe tidigt för att åka båt mot Angel Falls. Men först ett stopp vid “Lovers Pool.

Vi kom till vårt läger nära fallet. Där sov vi i hängmattor.

Efter lunch gick vi genom djungeln mot fallet. Efter 2 timmar kom vi till utsiktspunkten. Fallet var kanske 400 meter bort men ljudet var ändå bedövande. Luften var full av dis. Ett magiskt ögonblick på resan. När vi fått nog av vyn över världens högsta vattenfall tog vi oss försiktigt tillbaks till vårt läger. Där fanns ingen elektricitet så vi fick använda levande ljus. Vi låg där i våra hängmattor. Från mörkret hördes ljud av små insekter och kanske en och annan större djur.

 

 

 

Vi avslutade vår utflykt till Angel Falls med att åka i full fart i våra smala båtar mot Cainama. Om det tog fem timmar att ta sig till fallet så gick det avsevärt snabbare hem. Efter lunch sa vi tack och välgång till gruppen. Kom tillbaks till Don Carlos på eftermiddagen.

Dag 74 – 79 Den med punktering och slutet är nära

Det kändes bra att äntligen kunna lämna Posada Don Carlos. Jag skriver medvetet äntligen för det var något där som höll mig tillbaka. Det var en avslappnad livsstil där. Frukost serveras, egen lunch, äta middag på restauranger. Mellan lunch och läggdags drack jag öl. Även om ölen i Venezuela inte är den bästa i världen, men för 0,25 Euro per flaska finns det inget bättre törstsläckare.

Det enda roliga sak den dagen var bron över Orinocofloden. Detta är den enda bron att passera Orinoco på. Det tråkiga var att jag inte lyckades fixa punkteringen. Jag försökte i mer än fem timmar att lappa slangen, men förgäves ett totalt misslyckande. Jag gav upp någon gång på eftermiddagen.

När klockan var ungefär halv tre stannade Gino med sin lastbil och jag kastade upp cykeln och väskor i lastutrymmet. Efter en timme var vi framme i El Tigre. Jag hade fruktat detta en aning. Hur hittar jag en cykelaffär i denna storstad. Men Gina frågade om vägen en gång och fick bra beskrivning. Jag fick mina slangar. Väl där visade det sig att stadens cykelklubb möttes där. Ungdomar med gamla stålramar och gamla Tiagra komponenter. Men det är inte den utrustning som gör ryttaren men viljan.

Nu var det redan efter fyra och det fanns ingen möjlighet att komma ur El Tigre innan det blev mörkt och dessutom hitta en sovplats. Lösningen blev Hotel Panamerica, 190 Bolivar. 3 euro per natt. Om du mot alla odds kommer till El Tigre och behöver sova så gör det inte där. Knappast en etta på en skala upp till tio. Men rakt över gatan fanns en kinesrestaurang där jag köpte min middag.

Jag lämnade El Tigre så snart gryningen kom. Venezuela är ovanligt ocharmigt, på ett charmigt sätt.  Vägarna jag cyklade på saknade all form av service. Inga bensinstationer, restauranger eller rastställen. Så som vi är vana ifrån Europa. Saker som vi tar som självklara när vi reser i Sverige och Europa. Därför finns det inga bra ställen att stanna på för en snabbfika eller äta något. Det är bara i städerna som det fanns möjligt att köpa mat och vatten. Jag hade cyklat nästan hela dagen fram till två på eftermiddagen då jag kom till en stor restaurang två kilometer före St Marie de Pre. Satt där tills det började bli mörkt, drack öl och funderade. Beslutade tll sluta att stanna där jag var. Tog min cykel cirka 400 meter ner för en grusväg till en bra plats att sätta upp mitt tält, intill ett majsfält.

Något man inte kan säga om den kommande natten. Jag hade kommit till Valle de la Pascua. Köpte lunch och fortsatte långsamt genom staden. Hade cyklat snabbt under dagen med en jämn skön vind i ryggen och trots att klockan var knappt tre jag hade cyklat 110 km. Jag letade febrilt efter en avtagsväg, men hittade ingenting. Allt var inhägnad och låst. Inser att så kommer det att vara de nästa 160 km till El Sombrero. Så jag stannade 6 km utanför staden, cirka 30 meter från vägen. När det började bli mörkt, kom plötsligt en stor Landcruiser rullade mot mitt tält, det var markägaren. På min dåliga spanska förklarade jag vart jag skulle och varifrån jag kom. Han överlämnade en 2-liters sodaflaska. Sedan frågade han om jag gillar ost. Visst, svarade jag. Han ringde ett samtal och några minuter senare hade jag ett kilo ost. Det var en syrlig hårdost som är mycket populärti Venezuela.

God i små mängder men ett kilo! Den blir ju förstörd innan jag hinner äta upp den, tänkte jag. Dagen efter gav jag den till en gammal man. Men behöll in liten bit. Nästa dag slängde jag den biten.

Jag vaknade tidigt på grund av den tunga trafiken. Jag hade mitt tält 30 meter från vägen. Det kändes märktes när tunga lastbilar dundrade förbi i full fart. Det blev en mödosam dag i sadeln. Det känns som om jag förlorade fokus på cykeln nu när jag är här nära slutet. Till slut kom jag till El Sombrero. Köpte lunch på första plats jag kunde se. Rullade vidare genom staden. Stannade vid en Licoreria, köpte tre öl och fick tre öl från nyfunna vänner.

Jag parkerade cykeln och slog upp tältet 10 km utanför El Sombrero. 400 meter från vägen, den här gången i mitten av ett stort fält med vad jag tror var hirs. Kvällen och natten var svårt. Det var varmt och det regnade. Eftersom luften var fylld med små svarta flugor, jag var tvungen att sova i tältet bakom fördragna gardiner, och det var varmt, kan jag lova.

Nästa natt sov jag i en favella, hemma hos Juan. Först hade jag bara tänkt stanna lite längre bortom detta slumområde bakom en jordhög och ett träd, men Juan kom med sin häst och bjöd in mig att bo hos honom. Inte i huset, men väl i hans inhägnade egendom. Ok för mig, sa jag. Men det var inte bara ok. Lerigt och fullt av knott. Fick sova igen med stängda dragkedjor.
Jag lämnade Juan och hans lilla familj men innan dess gav jag frun en liten dunkudde till barnet och torrmat som ajg inte behövde till henne.

Inte så mycket att säga om dagens cykling mer än att naturen blir nu mer kuperad. Har kommit in i bergskedjan som löper väst- östlig riktning  kusten.

Jag kom till Valencia i god tid för att vara på den plats jag kommit överens med Madelaine att Fernando skulle ta mig Tucacas. Men det visade sig vara en dålig ide. Detta att ta hjälp av Fernando. Han kom inte i tid så jag hamnade på en räddningsstation. Där fick jag hjälp av Marco som kunde lite engelska: Så småningom fick vi kontakt med Fernando och Madelaine. Efter mycket diskussion, så blev det så att Antonio skulle köra mig. Han kommer i ett ögonblick de berättade för mig. Det var bara att den lilla ögonblicket varade i 4 timmar. Ja, äntligen kom han och körde mig till Tucacas och ett hotell. Tyvärr, han ville ha mer betalt än jag väntat, och hotellet var lite dyrare än jag förväntade mig. Men det är som jag sa tidigare, det är dyrt att vara turist. Billigare att vara på vägen cyklandes sakta framåt.

Några dåliga bilder från Ciudad Bolivar till Valencia.

På hotellet fick vi tag på Fernando igen och vi kom överens om att han skulle möta mig på eftermiddagen för att ta mig till hans posada i Chichiriviche. Men han dök aldrig upp. Det var nu jag började bli aningen stressas och irriterad över dessa opålitliga venezuelanaare. Jag lyckades med lite hjäp av receptionen hitta Posada Aloe och en taxi som kunde ta mig dit. Fan ta dig Fernando, sa jag.

Chichiriviche är en stad i delstaten Falcón. Staden ligger på den östra kusten, 195 km sydost om Coro. Den har en befolkning på ungefär 190000 invånare. Chichiriviche är omgiven av små holmar och öar med fin vit sand; i väster av våtmarken Cuare Wildlife Refuge och i söder av Cuare viken. Från början bebott av indianstammen Chiapas, dess namn en karibisk ord som betyder “plats där vår sol stigger upp”

Chichiriviche har uppnått en viss ryktbarhet genom dess satsning på turistnäringen, med en tjänsteinfrastruktur som för lyxhotell, hotellområden, värdshus, restauranger, nätverk av marinor, butiker och platser för nattliv.

Eftersom kameran gick sönder så visar jag den här filmen istället.

Det är nu två dagars cykling kvar till Caraccas. Men innan att jag kommer att ha en paus på fem dagar.

Dag 80 – 90 På semester vägen mot Caraccas

Vad gör man när man är på semester? Jo, jag solade, tog långa promenader runt Chitciirivitci. En dag Stannade jag på Cayo, den största ön. Solade, läste min bok. Kvällarna tillbringade jag på mitt boende Posada Aloe.

Jag var den enda gästen så jag hade hela poolen för mig själv. Den sista dagen hyrde jag en båt och for ut i träskmarken. Såg några Ibisar och flamingos. Stannade till vid Jesusgrottan. Halva den dagen var jag på  Cayo Peraza helt för mig själv i tre timmar. Tog mig 10 minuter att gå runt ön.

 

Tidigt den femte dagen tog jag en taxi tillbaka till Valencia för att cykla till Caracas. Dagarna innan hade jag tittat efter boende i La Victoria. Hittade en hacienda Santa Teresa, tio kilometer bortanför La Victora. Målet var att cykla dit stanna där, äta god mat och fortsätta sista dagen till Caraccas. Men så blev det inte. Santa Teresa var bokat och stängt. Besviken cyklade jag tillbaks till La Victoria för att leta efter boende där. På tredje stället blev det napp. Ett hotell som jag tror även hyrde ut per timma. Där fick jag ett rum utan fönster. Det blev en besvärlig natt och jag var uppe tidigt. ”Hotellet” hade ingen frukostservering så jag köpte kaffe på gatan. Konstigt nog så glömde jag fylla mina vattenflaskor. Något som jag fik lida för senare den dagen. Till en början var det lätt cykling men redan efter några mil börjde det branta på. Vägen slingrade sig upp mot 2000 meters nivån. Värmen gjorde sig påmind och mitt lilla vattenförråd försvann oroväckande snabbt. Bitvis var det så brant att jag fick gå långa sträckor. Här en bild på en inte så brant väg.

Slutligen kom jag till Colonial Tovar. Helt plötsligt var jag i södra Tyskland. Anledningen kan finnas i de år 1843 utvandrade tyskar från trakten kring Kaiserstuhl i Baden Tyskland. Efter visst flackande bosatte dessa sig på platsen av dagens Colonia Tovar. Man inrättade sig enligt tysk tradition. De odlade traditionella grönsaker och frukt samt bryggde Venezuelas första öl, husen byggdes i korsvirkesstil. Bygemenskapen fungerade som ett avskilt samhälle och glömdes successivt nästan bort. Man upprätthöll fram till 1942 sina egna lagar. Det moderna samhällets intåg skedde först efter att Colonia Tovar 1964 knutits samman med omvärlden genom en asfalterad väg. Byn är idag en turistattraktion och ett populärt utflyktsmål från Caraccas.

Nåväl, stannade för lunch och fortsatte mot resans slutmål, Caraccas. Efter en alltför lång tid kom jag så fram. Sista biten var nedför genom slummens förorter tills jag kom ner till dalen. Där stannade jag en taxi som tog mig till mitt hotell La Floresta i Altamira. Senare fick jag lära mig att jag hade tur. Det hade lika gärna kunnat vara en halvgangster som kunnat råna mig.

 

 

 

 

 

 

 

Vägen mellan LA Victoria och Colonial Tovar

Min kontakt Manuel arbetade extra på Catolic University som engelska lärare. Jag följde med en kväll och kunde prata med ungdomarna. Alla 20 i den klassen var överens om att de skulle flytta från landet när de var klara med utbildningen. Jag förstod dem.

Jag hamnade mitt i den ekonomiska turbulenten. Såg de långa köerna till elekltronikbutikerna. Maduro hade sagt att det var medborgarnas rättighet att kunna köpa vitvaror till lågt pris. Resultat, att butikerna stormades och folket tog det de vill.

Så är cykelupplevelser 2013 avslutat med fem dagar i Caracas innan jag flög hem till Sverige. Det var tre fantastiska månader. Jag är inte klar med Sydamerika ännu. Men cykeluppleveler 2014 blev i Sverige och Finland. Du kan läsa om den resan här.