Du kan läsa på annat ställe här orsakerna till detta äventyr genom fem länder för att komma till Odessa.
Cykelupplevelser i Östeuropa
11 jun1 2011 Sverige
Jag lämnade Eskilstuna strax efter sju eftersom jag visste att det kan ta lite tid att nå Stockholm. Jag tycker alltid att det är svårt att planera en resa när jag har en fix tid att följa med. I mitt fall 17: 45 när båten till Tallinn lämnar Stockholm.
När jag cyklat 70 km i 3,5 timmar, kände jag att jag kommer att göra det. Jag kommer lätt att nå Stockholm i tid. Jag skulle kunna vara i Stockholm redan vid tre åp eftermiddagen och ändå hinna träffa Linn. Men då hade jag ingen aning om att det skulle ta tid från Södertälje, att jag skulle få en punktering på bakhjulet och motvind i 70 km. Dessutom tog jag fel väg in i Stockholm som också försenade mig. Jag kom till Belgobar 16.30 i stället för 15. Jag tog en öl med Linn och hennes pojkvän. Fortsatte till färjeterminalen. Kom med på båten och här har jag nu haft ett bad, bastu och Saku öl.
Oerfarna resenärer har cykelmissöden. I mitt fall jag har glömt min mobiltelefon. Insåg när jag närmade Strängnäs. I Läggesta ringde jag hem och Linn tog det till Stockholm. Tillsammans med pepparspray som jag lovade Angel att ha med mig.
12 juni Estland
Det är varmt i Estland, för varmt att cykla. Snart är det fem på eftermiddagen och jag har cyklat 64 km. När båten kom till Tallinn letade jag mig till en cykelaffär för att jag behövde en extra innerslang och en Estonia karta. Killen i butiken gav mig, som jag trodde, bra instruktioner hur jag skulle komma till Tartu. Men antingen är jag dum på kartläsning eller så jag fick jag konstiga anvisningar, Oavsett vad s gjorde jag en onödig omväg rund Tallinn på 24 km.
Nu sitter jag i en bar i Alavere med gratis Wifi. Äter en hamburgare och dricker en Saku öl. Jag kommer att fortsätta i två timmar innan jag slutar för natten med “wildcamping”.
Det är så varmt här så vägarna kokar i värmen. Asfalt och småsten fastnar på däcken. Mina skor gör märken i asfalten.
Efter två Saku var det dags att lämna puben eftersom det var stängningsdags. Jag fortsatte längs den föreslagna vägen. Efter några km hörde jag ett klonkade ljud. Jag trodde först att det var skräp som fastnat i framhjulet. Men det var den minsta kedjeringen som tappat fyra bultar. När jag stod där vid vägkanten för att lista ut vad jag skulle göra. stannade en något gammal man i en något gammal bil. Snabbt vände han cykeln upp och ner. Jag lyckades rädda kameran och vattenflaskorna. Han såg genast felet och tänkte att han kan fixa det, trots allt, han var bilmekaniker, sade han. Jag hade fixat kedjeringen med gaffatejp, men den lösningen förkastade han omedelbart. Vänta, sa han, vänta här jag kommer med. Jag väntade tio minuter och hade just börjat sätta väskornas cykeln igen. Han var antagligen borta, tänkte jag. Ja, han hade druckit lite kände jag. Men han kom tillbaka med sin bil, med son, svärdotter och barnbarn och en släpvagn. Snabbt kastade vi cykeln på släpet och körde hem till hans gård. Men fel riktning, därifrån jag kom. Efter 6-7 km kom vi fram.
Han tog cykeln till garaget och började rota för skruvar. Men helt fel. Jag sa att vi kan hålla kedjeringen med den sista bulten, med hjälp av kabelband för att hålla den på plats och jag kan laga den i Tartu. Sen ville han bjuda mig lite mat, jag tackade vänligt nej tack.. Du skulle ha gjort samma sak om du har sett att köket. Jag ville fylla mina flaskor med vatten och jag fyllde de stora 1,5 liters flaskorna. Men mannen tog de små flaskorna och fylld med juice istället. Jag tycker inte om att dricka söt juice när jag cyklar. Allt gick fel trots att de ville så mycket.
Fortsatte till Alaverte där jag slog upp mitt tält bakom kulturbyggnadem. Men det var omöjligt att sitta ute för alla myggor. Gick till sängs före tio och läste min bok.
Idag fortsatte jag till Tartu. Egentligen inte mycket att säga om dagens etapp mer än att det var omväxlande torrt och vått. De sista två timmarna var i hällande regn. Hittade snabbt turistbyrån och de berättade för mig om ett vandrarhem precis vid torget för 15 Euro natten. Så här är jag. Cykeln är reparerad och jag planerar nästa steg i Valga / Valka.
Jun 17, 2011
Lettland
Jag lämnade Tartu tidigt på morgonen eftersom jag visste att det skulle bli en lång dag på cykeln. Klart jag tog fel väg ut ur Tartu. Hamnade på en grusväg för att komma till huvudvägen mot Otepää. Slättlandet ändrade skepnad till mer böljande kullar. Om det inte var odlad mark var det skog. Jag var ensam på vägen och många gånger tänkte jag, var är alla människor. Jag antar att jag vet, de är antingen i städer som Tallinn eller Riga om de inte är i utlandet. Många gånger lämnar de barnen ensamma med mor-och farföräldrar.
Jag kom till Otepää lagom till lunch. Opepää är känd för sina vintersporter. Duathlon och längdskidåkning. Jag antar att det är känt för något annat också, men för mig är Otepää vintersport.
Jag kom till Valga/Valka sent på eftermiddagen. Fick mig lite mat på en restaurang och beslutade att det var dags att söka natthärbärge. Men först lite matinköp. I stormarknaden Maxima hittade jag mina nödvändiga saker. Jag fortsatt några km när jag såg något som såg ut som en övergiven bondgård, en perfekt plats för att slå upp tältet. Men det var inte övergiven. En ung man och förmodligen hans mamma bodde där. Det var inga problem att sätta mitt tält i deras trädgård ändå.
Det började regna igen på kvällen och jag fick fortsatte tidigt dagen efter. Nu är jag i Lettland, mitt andra land.
En stark motvind saktade ner mig hela dagen och jag kom utanför Rauna och slog mitt tält på en rastplats i skogen. För första gången myggfritt.
Dag efter jag fortsatte mot Riga. När jag kom till A2/ E77 och var tvungen att följa den vägen i Riga. Ibland var det en kant att rida på, men för det mesta var jag tvungen att stanna bara centimetrar från grus på högersidan med stora lastbilar som nästan touchade mig från vänster sida. När jag hade ca 30 km kvar började det regna igen. Kom in i Riga och hittade en bra cykelväg mot centrum. Vet inte om jag missade en avfart eller inte, men jag hamnade i ett logistikcentrum DPD.
Jag vände om och såg något som såg ut som en inofficiell cykelväg parallellt med huvudvägen. Efter några hundra meter såg jag den officiella cykelvägen igen och följde det hela vägen till Riga Style Hostel.
Idag har jag vilat och varit turist. I morgon bitti fortsätter jag mot Sialuia och Vilnius. Nästa rapport är från Vilnius.
Jun 22, 2011
Litauen
Jag har äntligen kommit till Vilnius. Men låt mig fortsätta där jag lämnade er, i Riga. Jag passade på att vara turist innan jag fortsatte min resa söderut mot Odessa. Passade också på att bunkra mat för fyra dagars cykling och camping. Hittade AXA en portions förpackningar Havrevälling med frukt. Häll vatten i skålen, vänta och ät men även 3 i 1 en kaffepåse, kaffepulver, mjölkpulver och socker i ett.
Jag lämnade Riga med målet att komma till Jelgava. Kom förvånansvärt lätt ut ur staden och följde väg 100. Plötslig tog vägen slut, ingenstans att fortsätt. Jag vet inte om vägen var där innan järnvägen, eller tvärtom. Såg på andra sidan av järnbanan att vägen fortsatte på andra sidan. Inget att göra mer än att bära cykel och packning över dubbelspåret.
Jag kom till Jelgava till lunch. Hittade en pizzeria på gågatan. Plötsligt kommer Roger från Trosa mot mig. Han såg min svenska flagga på cykeln. – Är det du som var på radion i förra veckan? frågade han. Han hade hört att jag skulle åka till Odessa och nu såg han mig i Jelgava.
Jag fortsatte mot gränsen till Litauen. Det var oändlig cykling här. Platt landskap inga kullar. De sista 7 km till gränsen var en grusväg. Jag kom till gränsen vid någon timme innan mörkret.
Det första jag vill göra när jag passerar en gräns är att växla pengar. Men var gör du det på en lördag kväll i en liten stad. Tja, du går till en bankomat som någon placerat strategiskt intill en busshållplats. När jag fick mina pengar, blev jag ropad på av Ingrid. Hon hade sett min svenska flagga, och ville erbjuda mig en kopp kaffe. Varför inte, tänkte jag. Jag följde henne deras hus. Där var mormor, mor, syster och fyra små barn. Efter kaffe pratade vi om allmänna saker. Plötsligt frågade Ingrid om jag ville ha kvällsmat. De skulle grilla. Visst, tänkte jag varför inte. Bättre än pasta med tomatsås. Regnet kom när grillen tändes. Efter middagen pratade vi lite till och sedan föreslog Neringia att vi skulle ta en kort promenad för att se ett hus som var dekorerad med husgeråd. Dessa husdekorationer visade sig vara mycket intressanta. Vill du sova under ett tak i stället för ett tält, frågade systrarna senare? Visst, jag vill ha, tänkte jag. Bättre det än en våt tält. För nu regnade det riktigt hårt.
Nästa dag fortsatte jag till Siauliai och den berömda kullen med de många korsen. Det var en ständig motvind eller diagonalt framifrån hela dagen så jag anlände sent på eftermiddagen. Det är en konstig plats, mer än 50.000 stora kors och ett oräkneligt antal små kors på en liten kulle mitt i ett jordbrukslandskap. Den stora attraktionen var naturligtvis att påven var här 1993 Som turist attraktion är det mer intressant för katoliker än för ateister, tro mig.
Jag fortsatte mot Siaulia centrum där jag åt en lunch. Nu cyklade jag österut så det gick med stor hastighet ända till kvällen. Denna gång jag slog upp mitt tält på en övergiven gård.
Dag tre från Riga finns inte mycket att säga om. Lunch stopp i Kėdainiai. Sista natten innan Vilnus var lägret var på landsbygden i närheten av floden Neris. Det hade regnat lite under eftermiddagen och natten.
Endast 77 km till Vilnius enligt kartan. Men inte i verkligheten, i Elektrėnai fanns ingen cykelväg att rida bredvid den nya motorvägen, som jag väntat. Vände norrut i Vievis på en väg jag tänkte ta mig till A2. Men nej, efter 5 km på denna regnvåta grusväg, insåg jag att det är helt fel riktning. Vände tillbaka, tog en annan väg i öster, och efter ytterligare 7 km på grusväg, kom jag äntligen till A2. Under dagen blev det flera regnskurar som drog ner mitt humör. Stannade tog snabbt skydd under träd i ca 10 min. När jag kom till A2 då regnade det igen. De sista 31 km var långsamt i regnet.
Naturen till Elektenai var platt och öppen, men därifrån till Vilnius blev det mer kuperat. Höjdskillnader på 40-60 meter eller 6% lutning på backar som var nästan kilometern lång.
Jag anlände slutligen till Vilnius efter 120 km, inte 70 km men var är Jimmy Jumps vandrarhem? Jag hade ingen karta, men en beskrivning i datorn. Tog ett stopp ett café, beställde en öl och öppnade Word. Skrev ner adressen och började fråga runt efter vägen. Till slut fick hjälp av två poliser. Vi var två gator bort då. Idag har jag vilat och gå runt. Ta bilder och ladda upp tre dagar cykling till Berezhinzky biosfärområde.
3 juli, 2011
Vitryssland
Det regnade i Vilnius, när jag skulle lämna tidigt på morgonen. Jag satt på Jimmy Jumps House och väntade ut regnet. Jag gick till banken för att få lite vitryska rubel, men de har inte någon, bestämde mig att ta med lite Euro i stället. Vid 11:00 hade regnet slutat så jag packade cykeln och började cykla mot gränsen, dom var 31 km bort.
Att komma in i Vitryssland är lätt vid gränsen. Problemet är att få ett visum. Hur får man ett visum du kan läsa på andra internetsidor. I mitt fall, jag har en affärskontakt som arbetar med Vitryssland. Hans kontakt i Minsk undertecknade inbjudan för mig. Därför fick jag ett affärsvisum. Nästa sak att komma ihåg är att man måste anmäla sin vistelseadress till polisenen inom fem arbetsdagar. Men om du gör det då måste man rapportera alla förändringar också. Eftersom jag inte hade något hotell bokat detta var ett problem för mig att lösa. Mer om detta senare.
Jag kom till gränsen. Där var 800 meter av lastbilar och 300 m av bilar som väntade på att passera gränskontrollen. I ögonblick som detta är det bra att ha en cykel och jag kunde lätt passera hela raden av väntade fordon. En 10 km lång nedförsbacke började strax efter gränspasseringen och jag lyckades komma upp i den höga farten av 20 km/t snittfart. Första uppgiften var att hitta en karta över Vitryssland. Jag hittade den på en bensinstation efter c7 km. Nästa uppgift var lite svårare, att växla Euro till Rubel. I Svir var banken stängd eftersom det var sent på eftermiddagen. Jag Fortsatt ngra km tills det var tid att stanna för natten. Den här gången jag satte upp den i en raststuga vid vägen. Men det var stört omöjligt att vara utanför tältet. Ständiga attacker av stora aggressiva myggor.
Dagen efter att jag fortsatte österut mot Miadziel där jag äntligen fick mina rubel. Kursen var 7700 rubel för 1 €. Landskapet här är kuperat med skog och odlad mark omväxlande. Höjdskillnaderna är inte stora, men ändå lite utmaningar att bestiga med full packad cykel. De typiska små byar som jag sett på TV, fanns det ett överflöd av. Ett bestående minne var att jag mestadels såg äldre människor. Senare fick jag veta att unga människor flyttar till Minsk och andra större städer för att arbeta, eller om de emigrerar till väst. Jag slutade för dagen 20 km väster om Doksycy.
Dagen efter fortsatte jag mot Berezhisky biosfär nationalpark. Jag kom till ingången till parken och fortsatte. Men jag hade läst instruktionerna fel (hur ovanligt). Efter 7 km, insåg jag att det var fel ställe jag hamnat på. Jag vände tillbaka, 14 km cykling i onödan. Jag skulle fortsätta ytterligare 5 km på M3 för att komma till hotellet. Tja, jag fann vägen och hotellet låg 6 km in i skogen. Kom fram till en grind med en vakt. – Nej du kan inte komma in, sade han på ryska. (Tror jag i alla fall) porten förblev stängd. (senare när jag var tillbaks i Sverige sa någon till mig att jag var utanför presidentens sommarhus.)
Något förbannat återvände jag till M3. Ytterligare 22 km förgäves. Vad göra. Jag kunde inte argumentera med ryssarna som inte kan tala engelska. Jag var 127 km från Minsk. Jag bestämde mig för att åtminstone försöka halvera avståndet före kvällen.
Jag cyklade sedan M3 mot Minsk i sällskap med ryska, vitryska och litauiska lastbilar och många bilar.
Kom ut till Lohojsk kl 18:30 och stannade för en öl. Jag hade stannat på en liten restaurang som hade ett stort bröllopssällskap. Ingen föreföll vilja bjuda in mig så jag bestämde mig för att slå upp mitt tält strax utanför staden. Cirka 200 meter från vägen bakom buskarna bredvid ett stort fält av vete jag sätta upp mitt tält.
Fortsatte dagen efter mot Minsk, nu med 41 km kvar. Jag passerade avfarten till Khatyn. Jag beslutade att ta en titt på detta berömda krigsmonument. Nu är jag glad att jag gjorde eftersom det lämnade mig med djupa känslor. Khatyn blev en symbol för massmord på civilbefolkningen under striderna mellan partisaner, tyska trupper, och samarbetspartners. År 1969 var detuppkallat som nationellt krigsmonument i Vitryska SSR. Bland de mest erkända symbolerna i minneskompleset är ett monument med tre björkar, med en evig låga i stället för en fjärde träd, en hyllning till de många vitryssar som dog i kriget. [Det finns också en staty av Yuzif Kaminsky bärandes sin döende son, och en vägg med nischer för att representera offren för alla koncentrationsläger, med stora nischer som representerar de med mer än 20.000 offer. En klocka ringer var 30 sekunder för att minnas den hastighet med vilken vitryska liv gick förlorade under hela andra världskriget.
När det var 30 km kvar, tog jag av från M3 och hamnade på den något mindre P40. När det var 12 km från Minsk började jag följa en cykelväg till centrum. Jag hade inte en aning om var jag befann mig eller var mitt vandrarhem fanns. Efter 2,5 timme var jag där, med hjälp av telefon, Goggle maps och e-post. Ett icke-officiell vandrarhem. Det var en tvårumslägenhet där tre gäster delade ett rum och värdinnan använder det andra rummet. Priset på 15 euro per natt var gratis internet, vattenkokare och dusch. Ett för högt pris enligt min mening.
Vera, från hospitalityClub.org mötte mig på kvällen och vi tillbringade kvällen på en trevlig restaurang med lokal mat. Detta var första gången jag betalade 140 000 för en måltid.Bli inte chockad, det var inte mer än 15 Euro.
Dag efter Vera hjälpte Vera mig med mina passproblem. Vi gick till en lokal polisstation, men ingen hjälp där heller. Polisen var mycket vänlig och hjälpsamm. Omsorgsfullt förklarade han reglerna. Men han kunde inte göra något. Regeln är att du måste registrera dig på ett hotell eller en polisstation. Du måste ge polisen en adress. Inga undantag för cyklister som vill campa. Detta måste göras inom fem arbetsdagar. Endast lösningen för mig blev att är att använda dessa fem dagar till snabbt TA MIG genom Vitryssland.
Hon visade mig de mest turistiska intressanta platser, som är få. Resten av dagen jag använde för inköp av livsmedel, Internet arbete och vila.
Den sista natten i Minsk var jag inbjuden hem till Vera och hennes familj i en förort. De bodde i ett typiskt post wwII Stalinistiskt hyreshus. I en liten lägenhet med två sovrum bodde de med två barn. Enligt mina västerländska normer var det överfullt, men för dem var det normalt. Det finns olika sätt att få lägenheter i Minsk. Det beror på om du har barn eller inte, om du har pengar och hur länge du har väntat på din tilldelning av en allmännyttig bostad.
Vi åt hemlagad lokal mat, drack vodka och öl och hade det trevligt. Jag tog en taxi till vandrarhemmet för 30.000 kontanter, cirka 4 Euro.
Jag lämnade Minsk utan den efterlängtade stämpeln i passet. Vandrarhemmet var inte officiellt. Hotellen kunde inte hjälpa till och polisen kunde inte hjälpa mig heller. Jag bestämde mig för att lämna Minsk föra tt fortsätta mot Kiev. Min plan var att cykla till Gomel på tre dagar och sova på ett hotell där för att få en officiell registrering. Annars kan det bli problem vid gränsen. Det är 300 km till Gomel, om jag följer närmaste väg, vilket jag tänkte göra.
I Minsk bor unegär 1,8 miljoner människor. Staden har 12 universitet och är Vitrysslands pedagogiska och kulturella centrum. Den har en stor industriell produktion av speciialmaskiner, bilar, radioapparater och verktyg. Minsk har förlorat sin betydelse som en av det forna östblocket viktigaste industristäder i Sovjetunionen efter 1991. Enligt ett presidentdekret om alla produkter som säljs vara av inhemsk produktion, jag tror Vera sagt.
Minsk har två saker, breda boulevarder och monumentala byggnader. Inte undra på då staden utplånades under andra världskriget. Stalin hade äntligen fått en möjlighet att bygga sin idealstad. Byggnaderna skulle ge intryck av en stark enad nation. Det finns två gator som är intressanta. Independence Boulevard och de parallella gator, utöver det, inget av intresse, mer än ett patetiskt försök att bygga vad de kallar “gamla Minsk”. Verkligen bygger, för det finns få bevarade byggnader från tiden före 1945.
Enligt plan skulle jag nu, i tre dagar cykel till Gomel. Huvudvägen Gomel är inte kul att cykla. Det var en oändlig öppen väg som varade i timmar, helt monotont. Jag började tidigt på morgonen, och hade tur att få lite skön medvind de första 90 km, snittade på goda 21 km/t. När det var mitt på eftermiddagen kom regnet, som förföljt mig ända sedan Vilnius. Jag tog skydd i en buss kur. Passade på att ladda min iPod från min dator och läsa den sista boken. Efter två timmar var det en paus så jag fortsatte mot Babruch. Det var en lång dag, en av de längsta. Jag kom att Babruch kl sex på kvällen men ingenstans att sätta upp tältet. Regnet öste ner och allt var blött. Kom till centrum, hittade ingenting så hade att fortsätta, efter 1,5 timme kom jag genom stan och började leta efter lägret.
Äntligen, där; en liten grusväg till höger. Jag utvärderade dess risker. Vissa hus 100 meter bort, 100 m från vägen. Det skulle fungera. Jag satte upp tältet bakom några buskar. Idag har jag cyklat 141 km. Regnet höll upp under natten men kläderna var blöta. Somnade snabbt efter nuddelsoppa.
Följande dag var det samma monotona cykling genom det Vitryska industrialiserade odlingslandskapet. Monokulturer i stora områden. Återigen tvingade regnet mig att ta en två timmars paus mitt på dagen. Den här gången lyckades jag sätta upp mitt tält i nnan regent kom utanför en kyrkogård. Jag kom nästan hela vägen till Gomel. Jag slog läger i ett majsfält 40 kilometer norr om Gomel. Nu var målet plötsligt att ta mig till gränsen istället för att stanna i Gomel.
Jag kom till gränsen efter cirka 70 km cykling vid lunchtid. Inga problem att komma ut ur Vitryssland eller komma in i Ukraina.
Jag passerade Vitryssland på sju dagar. Jag var i Minsk i två dagar. Jag lyckades lämna Vitryssland inom dessa fem dagar som var ett krav. Men cykling Vitryssland är inte den bästa platsen att vara. Men samtidigt var det fascinerande att cykla där. WW II är fortfarande kvar i människors sinne och många monument. Jag kände att det påverkar deras intryck av Europa.
Jul 18, 2011
Ukraina
Jag stannade vid första caféet och köpte mig lunch för mina få kvarvarande Euros från Litauen innan jag fortsatte in i Ukraina mot Kiev, som jag räknar med att anlända till på två dagar. Men den första frågan var, var finns uttagsautomaten? Jag behövde Grihvens för mat. Trots alla mina ansträng ningar kunde jag inte finna någon uttagsautomat, heller ingen butik som accepterade VISA kort. Den första större staden är Chernihiv ca 70 km från gränsen. Där måste finnas en bankomat. Jag hade lite torkad mat kvar i mina packväskor så det var ingen panik och vattnet var gratis.
Jag stannade för natten utanför Ripky. Nästa dag, när jag började cykla var jag upphunnen av en grävmaskin som tuffade på i knappt 30 km/h. Jag ökade farten och kom upp bakom den och tog tag i skoppan längst bak, lite extra fart är inte fel, tänkte jag. Föraren såg mig efter några minuter och var, milt sagt, upprörd. Ok då. Jag släppte men följde honom i hans bagsug. Tack vare farten bakom i ca 20 km så hann jag långt. När vi kom till Chernihiv avarten tackade jag för mig. Cyklade till centrum och ja, det fanns en bankomat. Tog ut mina pengar och fortsatte med att leta efter utfarten mot Kiev. Vet inte hur jag cyklade, men det tog en timme att hitta rätt väg ut. Var tvungen att fråga mig fram. Men all lokalbefolkning visade alla olika vägar. Slutligen frågade jag några poliser och sedan var jag tillbaka på rätt spår.
Efter Chernihiv, lämnade jag motorvägen och tog en mindre väg till Kiev. Det var inget spännande om den vägen. Regnet började vid lunchtid. Jag stannade för lunch inne ett övergivet hus så lunchen var torr i alla fall. Ska jag vänta eller ska jag fortsätta vara våt var den ständiga frågan. Jag fortsdatte eftersom regnet var varmt och var mer som ett lätt sommarregn.
Jag kom till Desna sent på eftermiddag efter 110 km cykling; därav 70 km i regn. Desna är en konstig stad. Omgiven av en två meter hög mur med taggtråd på toppen. Desna är eller var en utbildningförläggning för den ryska pansararmén . Officerare och meniga levde innanför murarna. Idag är muren kvar men staden är öppen. Jag cyklade in genom porten till staden för att hitta en livsmedelsbutik för lite mat och öl att äta. Jag fortsatte i regnet runt staden. Överallt utanför staden fanns det parkeringar och garage för utrustning och underhållsmaskiner och mycket mer. Idag är naturligtvis staden öppen.
Det började bli mörkt och jag var blöt. Jag letade smått desperat efter en torr plats att slå upp mitt tält men ingenstans. Slutligen, 4 km söder om staden jag slog upp det i tallskogen 100 meter från vägen. Det var en dåligt vald plats. Under tältet fanns grenar och kottar så natten var inte bekväm och sömnen lika dålig som hos en vakande mamma. Allt var vått, cykel, kläder, sovsäck, tält, mat. Jag var lite frusen och fick börja med att värma upp mig i min sovsäck innan jag kunde börja tänka på matlagning. Jag lyckades göra lite soppa och äta bröd. Jag somnade när det var helt svart utanför tältet. Under natten regnade det till och från så jag var inte glad när jag försökte äta frukost i ett stilla regn. Jag satte på mig mina våta kläder, inte en trevlig känsla, kan jag lova. Regnet hade uppehåll åtminstone en kort paus på morgonen och jag kunde fortsätta till Kiev med god fart. Till slut kom jag till stadsgränsen. Att komma in i en storstad och hitta till ett vandrarhem är inte det lättaste. Jag började med att stanna vid bensinstationer och be om råd. Jag fick också bra vägledning av en bensinstationsbiträde. JAg stannade vid McDonald och tog en Big Mac & Co för lunch och funderade vidare. Så småningom kom till centrum, och lyckatdes hitta till Kiev Central Station hostel .
I går hade jag en promenad i stan. Kom till Frihetstorget. Idag tog jag en närmare titt på Golden Gate, gamla Kiev huvudentrén från söder. Det var trevligt att vara i Kiev och vila, men en ännu större lättnad för att fortsätta söderut i morgon för trots allt. Kiev är för stor för mig.
Jag lämnade Kiev tidigt på morgonen för att fortsätta söderut i tron att jag lätt kunde hitta min väg ut ur staden. Jag hade använt mer än 30 minuter på kvällen innan för att studera stadskartor och skriva kköranvisningar. Kom därför lätt ut ur stan. Efter 20 kilometersmärket på H1, tog jag av till vänster för att följa Dnepr söderut och ta en närmare titt på några fantastiska hus.
Jag såg fantastiska sommarhus, eller var det permanenta bostäder. Iaalla fall var det många “gated communities” med vakter och omöjligt komma närmare. Såg många stora hus med säkerhetsvakter. Jag följdeDnepr tills jag kom till Kaniv vid 17-tiden. På vägen dit mötte jag en skotte som byggde ett hem för föräldralösa barn med sin polska fru. Han såg min svenska flagga, och ville prata lite. Jag passade på att fylla mina vattenflaskor där. Jag kom till Kaniv, tog en öl på en uteservering. Två mountainbike cyklister kom fran för att fråga om det verkligen var en Svensk cyklist, hela väågen från Sverige. Visst, sa jag, galen var deras samstämmiga reaktion.
Jag fortsatte tills jag var ute på stan och satta upp mitt tält 10 meter från Dnepr. Det var en av de vackraste campingplatser hittills och definitivt en av de torraste. Jag hade en trevlig kväll där på stranden. Det var lugnt och varmt.
I kaniv finns Shevshenkos monument. Taras Shevchenko har en unik plats i ukrainska kulturhistoria och i världslitteraturen. Hans skrifter bildade grunden för den moderna ukrainska litteraturen till en grad att han anses också vara grundaren av den modern ukrainska skriftspråket. Därför var jag intresserad av att se detta monument.
Jag tog vägen söderut längs floden. Fin ny asfalt, åh hur lätt det var, hjulen snurrade lätt runt runt. Sen helt plötsligt tar asfalten slut. Det blev en krokig grusväg. Men jag har varit med om detta tidigare så jag tänkte inte så mycket på det. En väg slutar normalt vid en annan väg. Vägen fortsatte längre och längre in i skogen, det blev smalare och fler vattenhål och gropar, fyllda med mer knädjupt vatten, än du kan föreställa dig. Äntligen kom jag till något med viss tvekan kan kallas en by. Men då det kommer en väg från den andra sidan, tänkte jag. Jag fortsatte fram till en gård med en mycket arg vakthund. Hunden skällde, en man bakom insynsskyddande plast och hans kollega tittade ut och sa något på ukrainska eller ryska. Förmodligen “vad gör du här”. Jag förklarade att jag var en fattig svensk cyklist som kommit vilse och var på väg till Cherkassy. Han ritade en karta på marken vilket innebar samma väg tillbaka. Det var 8 km eller en timme förgäves på den här omvägen. Endaste resultatet av denna omväg var att cykeln blev täckt med sand och mina skor dyblöta.
Jag kom till Smila sent på dagen. Jag skickade ett SMS till Ivan som kom efter tio minuter. Han och Yaroslavl tog mig till en restaurang med ukrainsk mat. Det visade sig vara en trevlig kväll. Dimitri syntes också och uppmanade oss att komma Sunki festivalen följande dag.
På Sunkifestivalen regnade det. Vi var där mellan 15 och 19. Sen gav vi upp och for hem till Ivan och Valentinas lägenhet och ordnade vår egen festivalmat.
Nästa dag användes för tvätt och rengöring av min utrustning. Jag försökte tvätta kläder med hårschampo. Inte att rekommendera. Det fungerar inte. Senare på kvällen igen till Ivan och Valentina. Där var också Olga och hennes man Valeri. Olga är doktor i infektionssjukdomar och tjänar 120 USD per månad. Hennes man är före detta militär och har en lika låg pension. Nu arbetar han med bränslelogistik.
På fredagen var jag till Jaroslavs lägenhet och än en gång tillbaka till Ivans lägenhets för middag med alla mina Smela vänner.
I morgon fortsätter jag mot Odessa. Jag har fått upplevelser i Smila och bra anvisning på små vägar att cykla söderut på. Jag ser verkligen fram emot dessa tre sista dagar. I Odessa, kommer jag ringa Avgenij Lavrik att ordna ett möte med någon.
21 juli 2011
Jag börjar se slutet på detta äventyr, eller semester, eller som jag föredrar att kalla det, cykelupplevelser. Eftersom det har varit många upplevelser av de mest skilda element. En del har jag redan nämnt.
Hur som helst, sista morgonen i Smila hade jag frukost med Ivan och Valentina, jag lämnade mitt sällskap med ett leende mot Odessa. Det var en händelselös dag på cykeln. Inga konstiga omvägar. Det enda som hände var att jag slog upp mitt tält två gånger samma kväll. Första gången var när jag jag äter min middag, gissa vad? Pasta. Jag låg ner efter kvällsmaten och vilade. Plötsligt slår det mig. Det var väldigt mycket tåg ikväll. Jag hade satt upp mitt läger mindre än 150 meter från ett större järnvägsspår bakom skogskanten. Bara att riva tältet och fortsätta. Efteren halvtimme slog jag upp tältet på ett säkert avstånd från järnvägen och vägar vid kanten av ett stor solrosfält.
Dag två fortsatte på ungefär samma sätt. Värmen började bli hög och jag fyllde mina vattenflaskor hela tiden med vätska från offentliga brunnar i byarna som jag passerade. Kom till Voznesenski väldigt törstig vid 17-tiden på kvällen. Planen var att stanna vid en bar, dricka lite och fortsätter ut ur staden.
Jag kom ut ur staden och slog läger på södra sidan av Buh floden. Det var mycket pittoresk med barn som simmade och lekte i vattnet, män som fiskeade. Det var en typisk sommarkväll i södra Ukraina. Jag tog ett dopp i floden, fixade med tältet och lagade lite mat innan jag kunde njuta av det för tillfället ganska tyst miljö.
Men sedan började eländet. Så fort mörkret kom, började grodor och paddor göra ljud eller ska jag kalla det brus. Godståg rullade över bron inte alltför långt borta. Det blev inte en en god natts sömn överhuvud taget. Jag vaknade ovanligt tidigt och ovanligt trött. Men eftersom det enligt mina beräkningar var det bara ca 130 km kvar till Odessa, beslutade jag att försöka komma fram samma dag. Onödigt att bara ha några mil kvar.
Det var varmt, förmodligen mer än 30 grader i skuggan. Jag köpte flera flaskor med kolsyrat mineralvatten var så ofta. Som för övrigt inte är så bra att dricka om vattnet är 45 grader. Inte heller dricka för mycket eftersom det kan påverka negativt magen.
Naturen i södra Ukraina består av floddalar som kan vara 60-100 meters djup. Det innebär att det går snabbt ner till botten och mycket långsamt uppför. Vägen upp från dalens botten kan vara ca 1,5 – 2 km med en genomsnittlig lutning på 6-8 procent.
Jag kommer till Odessa just innan det börjar bli mörkt. Jag hade tur att hitta rätt gatan trots avsaknad av kartan. Jag frågade en irländsk turist med en karta för att få råd om var vandrarhem FRONTLINE var. Tack, bara två kvarter bort.
Nu är denna resa slut. Det har varit nästan fem veckor av utmaningar och upplevelser. Det har också varit en av mina bättre semester från mitt jobb.
Var går nästa resa? Kanske Medelhavet, eller Odessa – Kairo. Eller kanske Centraleuropa, Polen, Tjeckien, Slovakien, Tyskland.
Jag har sett Potemkintrappan idag. Vilket var en anledning till att cykla till Odessa. Den såg bättre ut i filmen än i verkligheten.
Om du tyckte om att läsa den här, läs om “cykelupplevelser 2012 här.